«

»

sep 21

Möten, virus och mänskor, del 684

Hund är det skällfä som invaderat min biotop med oväsen.

Inte är det hundens fel. Men en stig breder ut sig utanför mitt fönster och där vandrar ägare. Tidigt på morgonen, sent på kvällen. Hänsynslösa ägare.

Såg ni – hörde ni – oljudet för en liten stund sedan?

En ung kvinna kom med två små kräk i koppel. Det vanliga är att djuren kompenserar småheten med ettrigt oväsen. De fick på långt håll syn på ett motkommande kräk och detta gav anledningen till ett fruktansvärt skäll-, bjäbb- och gläfsande.

Jag ställde mig i fönstret efter att först snabbt i spegeln ha övat in en tillintetgörande och -rättavisande blick.

Vad gjorde hon då?

Hon stod stilla medan den andra hunden kom närmare och gläfsandet tilltog i styrka. Hon gjorde absolut ingenting. Hon bara stod och såg på sin mobiltelefon och hennes hela uppmärksamhet ägnades dess skärm, enbart den. Kanske märkte hon inte mig, kanske såg hon inte ens den andra hunden och dess ägare.

Min blick studsade bort. Den träffade en oskyldig, sen gullviva som kanske vissnade. Det var inte meningen. Men att kasta vatten på en hundägare är som att försöka lära en gås att simma.