Molnen flyger lågt, öde ligger stranden och tom som en plånbok, snål blåst varslar förgängelse och höst.
Då kommer fröken Bubbla!
Om hennes syster skrev jag redan i fjor men detta är en annan strand och jag förundrar mig mycket.
Där finns nu två fasta bänkar i varsin ända av remsan. På den ena sitter jag. På den andra sätter sig frk Bubbla.
Först ställer hon sig i njutarpose vid stranden. Hon är inte gammal men inte heller alldeles ung och hon bär redan den medelålders tantens påklistrade, fåniga småleende. När stranden och havet fått njuta hennes njutande nog, sätter hon sig igen och tar fram sin mobiltelefon.
Hon tar ett antal bilder av sig själv och sitt leende.
Så reser hon sig upp, gillrar upp kameran med tidsinställning mot bänkens ryggstöd, och ler. Hon ler sidledes, hon ler frontalt och hon ler även med ryggen.
Hennes sjåpighet bara tilltar i intensitet och blir pinsam, jag vänder mig bort och låtsas intensivt betrakta skogsbrynet.
Då börjar hon spela in videosekvenser. Hon går mot havet. Hon går från havet. Hon går längs havet.
Leende, leende.
Fröken Bubbla bevärdigar miljön med ett långvarigt intresse idag. Mig noterar och ser hon inte (vilket jag uppskattar men förundrar mig över, så stor är strandens ödslighet och så bara två är dock vi).
Jag skall vara rättvis!
Till allra sist kvitterar hon nämligen min sekundära närvaro med en semikokett handflata i höfthöjd. Sedan går hon.
Leende.
Leende.