I sista trappan bor hon som tinar upp.
De första gångerna jag mötte henne på gården, reagerade hon inte alls på min ansats till hälsning. Inte heller då vi möttes på trottoaren en bit längre bort.
En dag nickade hon dock allvarsamt mot mig.
Hon brukar stå vid hållplatsen tidigt på morgonen och en dag råkade jag köra efter bussen och såg var hon steg av. Det var industriområdet fyra kilometer längre bort.
Men i butikens kassa finns en kvinna som är lika allvarsam. Hon betraktar kunderna strängt och rättvist och hennes haenbradag saknar all värme men inte är det ohövligt heller. Det är helt enkelt vad det bör vara, ett haenbradag som ett standardiserat kvitto på inköpen, lika för alla. Hon har samma ljusbruna, risiga hårburr och sakliga glasögon men hon är kortare än min granne.
Det var först när grannen en dag kom hem i bil som jag medvetet noterade vad jag egentligen sett långt tidigare, den yttre likheten. De var som två bär (ett smultron och en jordgubbe). De var alldeles uppenbart systrar, min granne och kassan som nu körde henne hem.
Från den dagen förmärktes hos båda aningen av ett leende, på hållplatsen eller i kassan. Det tog nästan två år. År 2023 yttrar hon på hållplatsen kanske ett ”God morgon”?
Hur skulle jag någonsin kunna leva i ett annat land. För vart fåfängligt ord skall vi avlägga räkenskap.