För att fortsätta gårdagens tema med nya bekännelser… I gymnasiet hade jag en god vän som vi kan kalla Amanda (det var inte detta som var bekännelsen). Samma förunderliga dag då jag mötte 391 och sedan återvänt den långa vägen hem, tog jag en kvällspromenad i ett bostadsområde där jag aldrig tidigare rört mig och veterligen inte har några bekanta.
Det var ett område med egnahemshus och en kvinna som stod på en gård och pysslade hälsade mig med ett glatt och överraskat ”Hej!”.
Vem var hon? Som det är svårt att känna igen folk som inte befinner sig i sin vanliga omgivning – i detta fall: i en annan stad – tog det en stund att placera henne. Men så kom jag på det: det var ju Amandas mor!
Min insikt var nästan rätt men bara nästan. Det visade sig nämligen att det var Amanda själv.
Bekännelsen? Jo, jag kan inte begripa hur det kommer sig att mänskor i min omgivning åldras så snabbt när jag inte märker just någon förändring alls hos mig själv.