Det är midsommarhelgens söndag.
Då ringer de alla tre efter varandra: tant Grön, tant Brun och tant Gredelin.
Luigi Bartolini har skrivit en dikt om sju färger. Brunt nämner han inte men den färgen är ju en blandning av flera och här får vi ta violett i brist på gredelint.
Det gröna är för Bartolini den lugna färgen och naturens harmoni. Det violetta lever ett dubbelliv: det är gryningens och skymningens färg.
Tant Grön var mycket riktigt på gott humör. Hon hade haft en innehållsrik midsommar.
Tant Gredelin talade länge, dock inte riktigt från skymning till gryning denna årets kortaste natt. Hon hade många bekymmer och sorger men försökte hålla modet uppe.
Tant Brun var kortfattad, hade inget egentligt ärende, ville bara höra av sig och önska en trevlig helg.
Ja, och om det blå skriver Bartolini: ”la tua nobiltà / sorride serena”.
Så ädelmodigt log jag blott stilla och lyssnade till tanterna. Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin.