I.
En dam utan hund gick förbi cafét där jag satt.
Jag kände igen henne fast det var länge sedan. Vi hade båda besökt kurser i folkhögskolan på orten. Hon hade samma namn som min äldsta dotter.
Hon gick vidare längs gatan och jag reste mig upp och följde efter. Hon gick in på biblioteket och där gick hon upp till andra våningen. I hyllan för rysk litteratur tog hon en novellsamling som jag också läst en gång.
– Anna! sade jag.
Hon vände sig om, överraskad, och kände igen mig. Det var två timmar tills hennes tåg skulle gå och vi satt och pratade om hur det varit och hur hon hade det nu. Hon var gift och bodde i en annan stad.
II.
Bara två dagar senare åkte jag till den staden. Jag gick längs den gata där hon bodde med sin man och sina två barn men jag gick inte ända fram till deras hus. Jag satt på en bänk och väntade kanske en timme den dagen. Följande eftermiddag kom hon gående med sin dotter.
Hon rodnade när hon såg mig. Hon blev varken glad eller irriterad. Inte heller frågade hon mig varför jag var där men jag följde med dem fram till skolan. Dottern spelade korgboll i ett juniorlag som hade match.
Senare på kvällen träffades vi igen på ett café.
III.
Anna var missnöjd men hon ville inte tala om familjen. Vi talade om samma saker som när vi sågs igen och därtill om mycket annat. Om sitt hemland berättade hon aldrig men hon talade mycket om skillnaden mellan finländska och ryska mänskor.
I den butik där hon arbetade hade hon känt sig främmande till en början men mycket snart hade hon begripit att hennes kolleger var intresserade av samma saker som hennes väninnor i hemlandet. De var bara så mycket mera reserverade — kanske blyga?
IV.
Anna ville träffa mig också följande dag och jag ville träffa henne. Jag hade nyckeln till ett litet antikvariat i denna stad, därför att jag kände ägaren och hade hjälpt honom någon gång. Butiken användes nu som lager och där sov jag.
Anna talade allt tydligare om sitt missnöje. Hon ville skiljas från sin man.
– Vad skall du då göra? undrade jag.
Vi satt länge och talade om saken. Jag uppmanade henne att stanna hos sin man. Ett äktenskapslöfte, sade jag, är ett heligt löfte inför Gud. Det kan och får inte brytas.
Vid busshållplatsen tog vi sedan avsked av varandra.
Sedan dess har jag inte sett Anna, kvinnan utan hund. Jag lånade novellerna av Tjechov och läste dem alla en gång till. Det stod i förordet att han berättade om sina egna erfarenheter.
Man borde skriva som han.