«

»

dec 04

Möten, virus och mänskor, del 1028

Men det är Wittgensteins avsikt att i Tractatus ange gränserna inte bara för det som kan sägas, utan främst för det som inte kan sägas – det som vi inte kan tala meningsfullt om.

En annan språkfilosof, Gustaf Fröding, låter i Stänk och flikar en hypotetisk läsare ställa frågan ”varför blanda / högt och lågt så där, / mot det helas anda / olikarten skär?”

Han svarar själv genom att ge en beskrivning av livet omkring honom och konkluderar:

Kunde ögat skåda
bilden av det hela,
kunde örat höra
strängarna, som spela
huvudmelodin,
kunde sedan båda
konstfullt sammanföra
allt i symfonin,

visste då vårt öga,
visste då vårt öra
att det högsta höga
och det lägsta låga,
våra tankar våga
dröjande beröra,
såsom toner höra
med i harmonin.

Ludwig Wittgenstein drar upp gränserna för språket, inskränker och vidgar dess område – på samma gång. Fröding skriver:

Men de skilda ljudens
helbegrepp är gudens,
icke människans,
formernas och skrudens
sammansyn är hans.

Vad är intuition?

Den är ingen mystisk entitet utan den är den högsta formen av logiskt tänkande på språkets utmarker. Det vi inte kan klä i ord kan vi ändå tänka med.

Annars vore all djupare förståelse mänskor emellan omöjlig. Wittgenstein och Fröding lär oss att dikta, att tydliggöra och precisera det vi har att säga genom att säga något helt annat.