För vad vet man om dessa som möter en på gatan?
Idag – ja, gatan var öde också denna morgon – kom en man gående mot mig. Han gick med breda och bestämda men ryckiga steg mitt på gångbanan. Varför? Han var lång, mycket lång, skäggig och illa klädd. Han såg medfaren och… oberäknelig ut. Men också redan gammal.
Så det var igen med en viss spänd förväntan jag närmade mig den okände jätten. Och strax före vi möttes, öppnade han verkligen munnen och röt åt mig.
Han ropade: ”Gå försiktigt i korsningen, där är halt!”
Och det var det verkligen, det var vid undergången jag nämnt förut.
Ja, vad vet man om dessa som möter en? Ett litet fjun som förskräckt piper något… hennes ord kan vara långt mera ödesdigra än en jättes omtänksamma vrål.