Hon har blivit utsatt för ett inbrott och hon säger att hon känner det som en personlig kränkning.
Det var inte mycket som stals, det var närmast några klädesplagg och ett par vanliga stövlar, men det är inte den förlusten som oroar henne. Nej, det obehagliga är den otrygghet som följer på dådet. Det finns ingen rationell orsak till fruktan, det var småtjuvar i farten som inte gjorde någon större åverkan. Men vi är inte rationella – lyckligtvis.
Jag säger att jag förstår henne. Jag berättar inte att jag gör det därför att jag har erfarenhet av ett ondskefullt intrång i mitt eget hem.
Men ofta undrar jag hur hon som med våld och lögner övertog mitt hem och drev mig därifrån kan bo kvar där och trivas med rummen och sig själv.
Väggarna viskar: Det är inte ditt! Detta har du tillskansat dig med orätt och falskhet!
Taket tynger. Där kan inte vara lätt och fritt att andas.
I tankarna ser jag henne möblera, pryda, ordna; förtvivlade bestyr för att dölja smutsfläckar som aldrig kan utplånas. Det är som spökhistoriernas outplånliga spår och avtryck och jag förstår nu bättre hur de uppkommit i mänskors fantasi.
Det är en sund fantasi. Den vittnar om att samvetet inte är alldeles stendött hos dem som drömt fram dem.