Om jag fick mig en skopa ovett i det föregående [del 157] så var det en hel balja jag överöstes med i en nätdiskussion. En försynt fråga i en högerextrem spalt om redigeringsprinciperna för deras nyhetsblad ledde till inte bara många idiotförklaringar utan också uppmaningen att snarast möjligt begå självmord, för Sveriges bästa.
Denna rikssvenska diskussion bekom mig ändå ganska litet. De visste inte att jag är finländare, de var alla också lyckligt omedvetna om att samtliga svenskar är utlänningar.
Värre var det med en man jag diskuterade invandringen med. Värst av allt att han var lugn, saklig och logisk.
Hans resonemang var närmast socialdarwinistiskt: det urval mörkhyade som kommer in i landet har en överrepresentation av unga män och kriminella element. Vi väljer vårt umgänge i vardagen med tanke på att isolera oss själva från sådana och sådana från oss själva. Ergo: för att inte samla en ödesdiger genpool – han talade om ”ägg” – bör vi stänga gränserna.
Alla hans fakta var logiska och ovedersägliga – från hans synpunkt sett. Men jag hade mitt lutherska dock.
Ja, vi var överens om att gröna och socialdemokrater, feminister och regnbågsfolk far grundligt miste: mänskan är inte innerst inne god utan hon är ond, uteslutande ond.
Här stannade han. Jag fortsatte: och trots allt bör vi ta emot dem som söker skydd. I medvetande om deras ondska och framför allt om vår egen syndfullhet.
Den sistnämnda insikten saknas hos de högerextrema. Därmed också nåden och förlåtelsen.