Men all teori är grå och jag varvar nu litteraturen med några Möten.
Matti är död.
Han gick långsamt och osäkert med stöd av en rullstol. För en kort tid i somras var jag hans granne då livet slungat mig dit och jag lyckades återfinna hans stulna rullstol. Bland Mattis dryckessyskon kan nämligen allting stjälas och säljas.
Han bodde i en eländig bostad, full av stank och ohyra. Och när han låst sig ute eller av andra omständigheter tvingades till det, övernattade han i ett bilvrak på gården.
En dag kom en man och ringde på min dörr. Han frågade om jag kände Matti.
Med ett överlägset och hånfullt leende berättade han att Matti var död och att han kommit för att tömma hans bostad. Bortom orden hörde och såg jag det djupaste förakt för den som inte förstår att klara sig bättre i livet. Som inte exempelvis startat en firma som tömmer dödsbon som ingen vill veta av.
Resten av dagen syntes han stadd i arbete med att kasta alla Mattis jordiska tillhörigheter på ett lastbilsflak. Stundom bar han munskydd.
Jag gav hans son en flaska Pommac som jag fått men inte tänkte dricka.
Vad lär vi oss av detta? Måste man alltid lära sig något?
Jag ville bara berätta att Matti är död.