Vid bordet kom samtalet att röra sig om resor till Södern.
Han som just kom därifrån var besviken. Han hade länge sett fram emot sin första resa och när han oväntat fick en mindre summa pengar, bokade han en utflykt på en vecka.
Som han inte är språkkunnig men inte heller kompenserar detta handikapp med sprit, hade han svårigheter med att orientera sig. Hotellet låg långt från stranden och andra finländare fanns där inte att umgås med. Han lyckades dock finna en restaurang som serverade hans favoriträtt – finländsk mat, densamma som han ofta tillredde där hemma åt sig själv.
Så förflöt dagarna i ensamhet eller med innehållslösa samtal med soldyrkarna på plagen. Själv blev han bara röd och bränd och föredrog därför en skuggig plats, där han satt och betraktade eländet och längtade hem.
Varför for han då dit? På grund av reklamen och alla dess löften om en bättre, sorglös tillvaro.
De andra i sällskapet, ett äldre par, var däremot nöjda med sin resa. Särskilt nämnde de en minnesvärd konsert med en finländsk sångare i en fullsatt kyrka på orten.
Jag, som aldrig varit i Södern (men nog i Kaskö), hade svårt att förstå meningen med resorna. Varför betala för dessa nöjen – eller plågor – som alla finns att få här hemma?
Något riktigt svar fick jag inte av dem jag talade med.
Himlen har inga väderstreck.