«

»

Feb 04

1997: Dario Fo

Med Bonifatius VIII stod påvedömet på höjden av sin makt, åren före och efter det stora jubelåret 1300. Nu tågar påven och hans kardinaler fram i full ståt och prakt i en bländande procession – när man överraskande stöter på en annan skara.

I spetsen för den går Kristus, på väg till Golgata för att korsfästas.

Detta möte mellan huvudpersonerna och deras följe åskådliggör Dario Fo ensam på scenen. Han ”mimar” och berättar med en flödande svada. Här ett utdrag ur texten, med scenanvisningar, när de högtidliga hymnerna avbryts och påven med möda igenkänner Kristus för att därefter förgäves försöka bli igenkänd av Honom:

Chi è? Chi?… chi è quello con la croce… Gesù?… Ah, Cristo! Gesù Cristo… guarda guarda… orco… com’è conciato… disgraziato! Adesso capisco perché lo chiamano «povero cristo»… oh boia… ohi come va in giro… Maledizione! andiamo che mi fa impressione guardare queste cose… (Finge di rispondere a un chierico che è di diverso avviso) Dici che è meglio che gli vada vicino?… che mi faccia vedere dalla gente che sono buono, che mi faccia vedere ad aiutarlo a portar la croce… Magari poi tutti mi applaudono, dicono: «Che buono che è, questo Bonifacio»… Ma sì, facciamoli contenti ‘sti minchioni… andiamo. (finge di spogliarsi) Dài, tieniti il mantello… tenetelo… il bastone… È meglio che adesso vada. Non ci crederai, mi tremano le gambe… Gesù, come va?… Gesù, non mi conosci? Sono Bonifacio… Bonifacio, il papa… Come, chi è il papa! Andiamo… è il pastore, quello che viene da Pietro, con tutti gli altri di fila… non mi riconosci? Ah, è per il cappellone… Era perché piove… Magari… (Rivolto al chierico) Vieni a levarmi via tutto… l’anello!… non far vedere che ho gli anelli… (Mima di farsi spogliare di ogni orpello) Non far vedere roba che luccica… È un fissato tremendo, quello! un originalone… Fuori, levami le scarpe… fuori! Vuol vedere la gente a piedi nudi… andiamo, fuori! Dammi qualcosa per sporcarmi… la terra, in faccia. (Si strofina il viso con il fango) Dài, sporcami tutto: vuol vedere cosi! Cosa vuoi, è matto! (Si rivolge a Cristo) Mi riconosci adesso? Sono tuo figlio… Umile, che lo so che faccio pietà. Gesù… guarda, io m’inginocchio.

Tiaran, ”fiskarens ring”, manteln, allt blir värdelöst skräp och kvar finns till sist bara knäfallet inför den tigande Kristus – ”guarda, io m’inginocchio”.

Men för Bonifatius är också knäfallet en prestation, ett bevis på fromhet, och ett framhävande av det egna jaget. Se på mig, det är JAG som knäböjer!

Dario Fo påstås ha upptagit de medeltida gycklarnas tradition i detta sitt mest berömda verk, mysteriespelet Mistero buffo. Men alla tider har sina narrar, makten behöver någon som ostraffat kan säga dem sanningen – för att befästa och motivera sin makt. Det är ju ett omvänt bevis på att min position är stark när jag kan tillåta en kontrollerad och reglerad kritik av maktutövandet.

I Finland får man inte säga att äktenskapsbrott är en synd och en skam som förövaren bör sona med straff och ånger. Domstolarna reagerar inte på äktenskapsbryterskans blodsdåd, de sociala myndigheterna hjälper henne att riva barnen ur faderns närhet och, om möjligt, hjärta. Den offentligt anställda, socialarbetare eller psykolog – eller präst i folkkyrkan – som vågar säga sanningen, förlorar sin tjänst.

Äktenskapsbryterskan lider själv av detta. Hon som hatar och som mera än andra är beroende av vad andra säger och tycker, av andras omdömen och stöd i brist på eget samvete och kurage, får erfara att de också sviker henne.  De vågar inte säga det till henne, av okunskap eller av omsorg om sitt eget: att knäfallet och bönen om förlåtelse är det enda viktiga och nödvändiga.

 

.