«

»

Feb 05

1996: Wisława Szymborska

Att säga vad man menar genom att säga något annat än vad man menar är en stilfigur som heter ironi. Wisława Szymborska skrev ironisk poesi.

Så lovsjunger hon hatet, Nienawiść.  Översättningen från polskan är min egen. Det finns säkert bättre publicerade någonstans men nu är det saken och inte utförandet som gäller.

 

Se, i vilket gott skick hon är,

hur väl bibehållet

hatet är i vårt sekel!

Se, med vilken lätthet

hon tar de högsta hinder,

hur lätt är inte hennes ansats!

 

Hon är inte som de andra känslorna –

hon är både äldre och yngre än de.

Själv är hon upphovet

till det som väcker henne till liv.

Somnar hon in, är det aldrig för gott.

Sömnlöshet minskar inte hennes krafter, den gör henne starkare!

 

Religiös eller icke-religiös –

gör detsamma på startlinjen.

Främmande land eller fosterland –

låt oss bara komma iväg!

Sedan håller hon farten själv.

Hatet. Hatet.

Hennes ansikte förvrids

i extasens grimas.

 

Ack, dessa andra känslor –

tröga är de alla och skröpliga.

När satte väl broderskapet

massorna i rörelse

och har medkänslan någonsin

kommit först i mål?

Hur många anhängare har tvivlet?

Hon ensam känner de sina.

 

Hon är begåvad och intelligent,

hon arbetar hårt.

Hur många sånger har hon inte skrivit –

och oräkneliga sidor historia.

Vilka mänskomassor hon samlat

på arenan och på stadion!

 

En kontrasternas mästare är hon –

tystnad och buller,

rött blod, vit snö.

Och framför allt:

hon hämmas aldrig av tanken

på offrets plåga.

 

Alltid redo, när som helst!

Behöver hon vänta, väntar hon.

De säger att hon är blind. Blind?

Skarpare än någon prickskytts är hennes ögon.

Utan fruktan ser hon framtiden an –

hon allena.

 

Egentligen sammanfattar denna dikt det mesta som tidigare sagts i denna blogg om henne som hatar.

Men dikten är alltså ironisk – så mellan raderna strålar hoppet om hennes snara förvandling.