«

»

Mar 12

1963: Giorgos Seferis

Ξύπνησα μὲ τὸ μαρμάρινο τοῦτο κεφάλι στὰ χέρια
ποὺ μοῦ ἐξαντλεῖ τοὺς ἀγκῶνες καὶ δὲν ξέρω ποῦ νὰ
τ᾿ ἀκουμπήσω.
Ἔπεφτε τὸ ὄνειρο καθὼς ἔβγαινα ἀπὸ τὸ ὄνειρο
ἔτσι ἑνώθηκε ἡ ζωή μας καὶ θὰ εἶναι πολὺ δύσκολο νὰ ξαναχωρίσει.

Κοιτάζω τὰ μάτια. Μήτε ἀνοιχτὰ μήτε κλειστὰ
μιλῶ στὸ στόμα ποὺ ὅλο γυρεύει νὰ μιλήσει
κρατῶ τὰ μάγουλα ποὺ ξεπέρασαν τὸ δέρμα.

Δὲν ἔχω ἄλλη δύναμη
τὰ χέρια μου χάνουνται καὶ μὲ πλησιάζουν
ἀκρωτηριασμένα.

Denna dikt blev Seferis’ största publikframgång – en postum sådan – när den framfördes under öppningsceremonierna vid de olympiska spelen i Aten år 2004. Liksom Odysseas Elytis (nobelpriset 1979) har han det antika Grekland som förutsättning för sin poesi.

Den som försökt sig på samtal med ett stenhjärta känner igen den bisarra stämningen. I Seferis’ fall är det kanske fråga om en dialog med det förgångna – också. I båda fallen hotar själlösheten att sprida sig.

Seferis har översatt T S Eliots The Waste Land. Han var ingen nationalistisk grek utan hans hellenism betonade kulturarvet som sådant och hans engagemang är därför också en kamp mot den ödeläggelse som våld och krig och hat för med sig. Rent konkret kom han som diplomat att tilldelas det cypriotiska problemet och förutom att arbeta på dess lösning överväldigades han av ön och dess skönhet.

Han talar om en känsla som också jag erfarit: när han kom till ön, visste han att det var här och ingen annanstans han hörde hemma. Onda krafter sådde hat och splittring på hans ö men man hade gett den åt honom som ett uppdrag – ja, som ett marmorhuvud i händerna – och hans ansvarskänsla vägrade låta honom fegt böja sig och fly.