«

»

Mar 11

1964: Jean-Paul Sartre

Det är som om det skulle finnas två linjer i fransk filosofi och filosofisk litteratur. Den ena får vi möta längre fram, den andra ges ett exempel på här.

Det är naturligtvis ingen oskyldig sysselsättning att bedöma litteratur. Det är så oerhört mycket man inte vet men som man ger sken av att veta – inte för att briljera utan för att vi alla lever och rör oss med oreflekterat, osmält tankegods vi hört någonstans, av någon. Fördomar är något av det viktigaste och mest tankeekonomiska vi har. Utan sådana skulle all läsning och bedömning vara omöjlig, för att inte tala om att själva vardagen skulle bli oöverkomligt svår.

Den allsvåldiga smakdomaren Tiden får därför för det mesta utgöra huvuddomare. Det jag ovan benämnde den första riktningen är den vars alster är av bestående värde. Och exempel på ”den andra riktningen” är den som Jean-Paul Sartre och hans ”existentialism” kan hänföras till. Den marknadsfördes som en äkta filosofi och mottogs mycket entusiastiskt som en djupsinnig sådan av femtio– och sextiotalister. Men Tiden punkterade den, luften gick snabbt ur den, och den visade sig vara mera uttryck för en begränsad tidsstämning än för en genomarbetad lära om verklighetens natur.

Man kan jämföra med Kierkegaards existentialism, som behållit sin ställning inom den seriösa filosofin. Vilken är då skillnaden?

Mycket kortfattat kan den sägas vara gudlösheten hos Sartre. Att utlämna mänskan åt den ”frihet” som innebär att hon själv skapar sitt eget liv (och lycka) från början till slut är evangelium bara för de vällyckade – eller för desillusionistiskt snobberi. Kierkegaards ögonblick förestår däremot också i lika mån dem som överväldigats av olyckans omständigheter. Hans ögonblick förutsätter att den enskilde har ett samvete.

Sartre står med sin uppblåsta pratgladhet också i skarp kontrast till en annan fransk existentialist, ateist och nobelvinnare, Albert Camus. Men alla former av existentialism undgår rent programmatiskt på sätt eller annat det yttersta prov en filosofi värd namnet bör underkastas: är den sann?

En existentialism som åtar sig att bevisa sin sannhet är ju inte längre en existentialism. Detta innebär också att ingen med några förnuftsargument kan undandra sig dess utmaning där den är som bäst: i kravet på äkthet i den enskildas livsföring. Camus består det provet men inte Sartre. Camus’ agnosticism eller ateism är ärlig, Sartres publikfriande.

Det danska samhället på Kierkegaards tid eller Frankrike i världskrigets efterdyningar uppfordrade båda till protest. Förljugenheten och falskheten gör så varhelst de uppträder, också idag på en liten ö i Åbolands skärgård.