«

»

Mar 19

1956: Juan Ramón Jiménez

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken lik ängslan nog tör äga övergång.
Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.
Bäst som vårt solsken dog – det sken vid fågelsång.
Just som jag kved ”Jag dör”,
drömmande jag mig rör,
svävande fram på ängar.
Strängar i vindstråk jag hör.

Ja, extraktet ovan är ur Birger Sjöbergs ”I sommarvakan”. Men det är samma milda övertygelse man möter hos Juan Ramón Jiménez.

La muerte es sólo un reposo,
más que el sueño. De ella, un día
—¡aurora augusta y completa!—,
saldremos fuertes, exactos,
para un vivir tan eterno
como ella,
para un trabajo inmortal.

Platero y yo är Jimenez’ mest berömda verk, det handlar om honom och åsnan Platero – Silver. Jag nämnde honom tidigare i samband med pristagaren Vicente Aleixandre, som han utövat stort inflytande på. Men tar man ett steg bakåt till Jimenez’ förebilder går tanken för mig till Miguel de Unamuno och hans Niebla. Och kanske, kanske kan man ännu finna förbindelselänkar till två andra spanska prisvinnare: Jacinto Benavente (1922) och José Echegaray (1904).

Vad skulle i så fall denna gemensamma nämnare heta?

Kanske att allt inte är vad man tror det är. La vida es sueño för att uttrycka saken med titeln på 1600-talsförfattaren Pedro Calderón de la Barcas pjäs.

Jag tänkte inte förlora mig i metafysiska spekulationer här. Tvärtom: dessa författare antyder att det är den s.k. ”realismen” som är vag och mångtydig. Vad ser jag? Ett träd, ett hus. Om jag är blind, om jag blir mycket gammal, ser jag dem inte längre. Om min syn var skarpare än en mänskas, skulle jag se något helt annat.

Det är livet här och nu som är drömskt och falskt. Hon som hatar har satsat allt på att det är det enda som finns, det enda sanna och verkliga. Hennes uppvaknande, som måste komma, blir därför brutalt och grymt.

I Verkligheten är det nämligen så att ondskan inte segrar till slut.