«

»

mar 20

1955: Halldór Laxness

Johan Huizinga skriver i Herfsttij der middeleeuwen en del om det medeltida ljudlandskapet som ger anledning till reflexioner både för dagens blogg om Halldór Laxness och för morgondagens om Ernest Hemingway.

Handlingen i Íslandsklukkan utspelas på 1600-talet. Denna klocka kallade folket till Alltinget och när den nu rövas bort av danskarna får rovet bli en bild för förtrycket.

Huvudpersonen, den utfattige bonden Jon Hreggvidsson, är en tricksterliknande pícaro som med obrutet mod och framfusighet slingrar sig ur alla knipor. Där finns också en lärd sagosamlare och en fager mö, som… men klockan anger tonen. Laxness var kommunist och kanske hade han helst sett att Islands klocka, liksom den i Kreml, intonerat Подмосковные Вечера – välbekant för alla som lyssnat på Radio Moskva och dess tidsignal under kvävande vaknätter, ändlösa långa.

Han var därför själv som nobelpristagare och världsberömdhet en omstridd figur på det lilla Island.

Vad säger klockan? Vad borde den ha sagt?

Den varnar för en annalkande fara. Den visar vägen – eller borde visa vägen för de vilsna, som i Mikael Lybecks dikt:

KLOCKBOJEN

Gungande dyning, men ingen vind.
Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande vågor,
ingen levande vind!

Klockbojen ringer.

Årorna tar jag, ror och ror —
längtan att före natten
möta den höga klarhet som bor
lik en stor, en strålande stor
syn över vida vatten,
ger mig kraft när jag ror.

Klockbojen ringer, ringer.

Var är vägen? Jag stirrar mig blind —
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen för den, som är blind,
var en ljusnande strimma,
var en levande vind?

Klockbojen ringer.

En liten medeltida stad kunde ha tiotals kyrkor, berättar Huizinga, och invånarna särskilde allas ljud och visste vad de förkunnade. Som läsare av Dorothy L. Sayers The Nine Tailors vet, utvecklades kyrkklockringandet i England till en hel vetenskap.

I klockstapeln vid Hitis kyrka finns inristningar i bjälklaget som berättar om orostiders stämningar. Hon som hatar har hört dessa klockor varje helg mana och vädja om förlikning, försoning, barmhärtighet. Hon har tillslutit sina öron för fridsbudskapet. En gång ringer de till dom.