«

»

Mar 31

1944: Johannes V Jensen

Den hårda heden där Søren Kierkegaards far förbannade sin Skapare återkommer också hos Johannes V Jensen. Der er et yndigt land och det bugter sig i bakke, dal, men bland hedningarna är där inte alltid lika gemytligt och skojfriskt.

Jensens Himmerlandshistorier befolkas av brottslingar, vanföra och olyckliga i största allmänhet.

Så var denna Jensen också förkunnare av en egen, i ordets båda bemärkelser, rasteori och han ville propagera darwinismen som religion. I den långa romanserien Den lange rejse skildrar han sitt nordiska folkslag genom tiderna. I sin mytologi tilldelar han mänskor olika slags mystiska egenskaper och särdrag ur ett mycket vitt spektrum av övertro.

En intressant notis är att han fungerade som Aksel Sandemoses finansiär och beskyddare. Hos Sandemose möter man ett liknande förakt för mildhet och godhet – men det är en annan historia.

All ondska i världen har en förvänd gudsuppfattning och en ty åtföljande lära om mänskan. Kierkegaards far och den straffande guden, Jensens hårda och obevekliga som uppfyller Jylland och världen med sin frånvaro – och de skam- och skuldtyngda mänskorna som framlever sina dagar i skam och brott.

Kierkegaard d.y. tryggade sig allt mera till Frälsaren och Försonaren men fadersarvet tyngde också Søren. Och med straff är rädsla förknippad och med rädsla hat. Om det sällsamma folket i Nifelhem med sin begravda längtan skriver Oscar Levertin:

Kärva och mörka i åldern de stå,
stormslitna furornas likar,
brottas och blöda än gamla och grå
tills deras kistor man spikar.
Så de myllas i frostkall jord.
Tungt döljer snötäcket spåren.
Alla osagda kärleksord
gräset först viskar i våren,
när i suset kring tysta hem
äntligt blir sång deras trängtan –
sången om folket i Nifelhem
med sin begravda längtan.

Ja, detta är den Ondes vilja. Och ändå är det som Luther skriver i psalmen: ”Ett ord kan honom fälla.”

Ett enda ord av bekännelse, ånger, bön om förlåtelse.