«

»

Mar 30

1945: Gabriela Mistral

VAGGSÅNG

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

I sädesfälten går vinden
och vaggar nattliga strån.
Jag lyssnar till vindarnas kärlek
och vaggar min son.

Gud vaggar de ändlösa världar,
som tystnaden kommer ifrån.
Jag känner hans hand i mörkret
och vaggar min son.

Det är Hjalmar Gullbergs fria översättning av en av Gabriela Mistrals vaggsånger. Jag återger den i översättning, därför att denna är sällsynt lyckad även om den är mycket fri, eller just därför. På nätet kan man på originalspråket fördjupa sig i de många vaggsånger Gabriela Mistral skrivit.

Gabriela Mistral – en pseudonym lånad från hennes två favoritförfattare Gabriele D’Annunzio resp. Frédéric Mistral – betecknas ofta som ett slags ”samhällsmoder” i Chile och Sydamerika. Hon var pedagog och diplomat, eller utförde olika diplomatiska uppdrag, och är hittills den enda kvinnliga sydamerikanska Nobelprisvinnaren i litteratur.

Hon främjade befrielseteologin, även om hon också hade dragning till andra esoteriska läror.

Det känns märkligt att mot en mor och hennes handlande behöva ställa upp en annan mor som föredöme. När UNICEF tillkom, kände sig Gabriela Mistral som barnens och mödrarnas kandidat då hon blev en av förgrundsfigurerna där.

Men när Mistral i dikten ovan som mor vaggar och beskyddar sin son – och alla barn – sjunger Korsspindeln en skärande motsång om hur hon offrar sina barn på hatets altare.