Pearl S Buck som nobelpristagare var gefundenes Fressen för Det Bästa och Månadens bok, som utgjorde en viktig del av den lektyr jag hade tillgång till som ung efter (olovliga) besök i min äldre brors bokhylla. Här fick jag de första smakproven på hennes prosa. Här var alltså erkänt höglitterär underhållning som samtidigt var populär också i de kretsar där man vanligen skyggade för de ”svåra” författarna.
Uppvuxen i en missionärsfamilj i Kina kom Pearl S Buck att estimera både missionsverksamheten och den kinesiska mänskan. The Good Earth fick många uppföljare med berättelser från det färgstarka livet på den kinesiska landsbygden. Den utkom 1931, långt innan rödskäggen fladdrade för vinden i Norden: Eino S Repo fyllde tolv, Jan Myrdal fyra det året. Det kinesiska samhället ur det korrekta perspektivet skildrade den sistnämnde först år 1965.
Det betyder inte att Pearl S Buck var harmlös. Troligen beror nedvärderandet av hennes böcker långt på att hon stod för en traditionell kristen övertygelse, något som man ju inte tål ens i de mest ”toleranta” kretsar. (I dagarna vill man t ex inom socialdemokratin i Sverige driva igenom ett allmänt förbud mot att hyra ut kommunala utrymmen till kristna skolor.)
Pearl S Buck talade för adoption av asiatiska barn och för kvinnors rättigheter. Jag tror att hon mera än mången annan hade förstått vilken smärta en far känner när han berövas sina barn och vilket monster den kvinna är som medvetet splittrar och plågar sin familj. Och hon kände till att det finns en utväg ur detta – ångern, bekännelsen och förlåtelsen i Jesus Kristus!