Världen är full av förträffliga mänskor.
Hyggliga!
Eller goda och ädla, som Fröding kallade dem. Lämpliga att bildhuggas i marmor, gjutas i brons.
Aposteln Jakob frågar: ”Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?” (Jak. 2:15)
En gång praktiserade jag på en plats där jag full av beskäftigt medlidande ställde i ordning ett åtgärdspaket för en stackars deprimerad medmänska. Ändå var det paketet anpassat för mitt eget behov att uttrycka min godhet. Och jag fick en vänlig tillrättavisning som stannat i minnet: utgå i stället från vad den behövande själv vill ha.
Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, heter en diktsamling av Ann Jäderlund.
Den är i all sin fragmentariska obegriplighet en god vägvisare på vägen mot nollpunkten.
I sin helhet kan den sägas ingå i frågetecknet i citatet från Jakob.
Hur mycket ont kan man inte åstadkomma med godhet! ”Det är bäst för dig som sker.” – ”Vi måste ta barnen från dig.” – ”Det var nödvändigt.”
Kring henne som hatar står fraserna som ett moln av damm på hennes ökenvandring.