Camilla vid skiljevägen

– Hej! sade jag.

Alltför pinsamt hade det blivit annars. Jag brukar inte säga ”Hej!”. Jag brukar vänta på att själv först få höra ett hej. För säkerhets skull.

Men nu fanns det inga alternativ, vi stod ju båda där. Och långsamt, långsamt och oändligt sorgset vände han huvudet åt mitt håll. ”Moj”, sade han, med en mycket liten font. Uppgivet, liksom förvånad över att omgivningen var kvar. Och jag i den.

På gatan har jag också mött honom någon gång. Då ser han mig inte. Hans vemodiga blick ser mot fjärran. Han befinner sig någon annanstans.

Och han kan sitta tyst och stilla i timmar någonstans ute på stan.

En gång fick jag köra honom ett stycke i bil. Han satt tyst. Jag satt tyst. Det var ingen obehaglig tystnad, det var en rätt tystnad hela lilla vägen.

Jag tror inte att han har någon blogg.

Om han har en, finns där tomma sidor.

Men med anledning av båda de föregående: i söndags drevs jag in i ett samtal med en person. I brist på andra samtalsämnen eller kanske på grund av ett överflöd därav, kom vi att bekanta oss med varandra med hjälp av boningsorter och släktingar.

Han kommer från en finsk ort många hundra kilometer härifrån men jag vet att där bor någon – vi kan kalla henne Alsine Weigel – som han kunde tänkas ha stiftat bekantskap med. Hon är min kusin. Känner han kanske henne?

– Jo, sade han, henne känner jag! Hon är faktiskt släkt med mig…

Vi förundrades en stund över detta faktum: vi var alltså besläktade, åtminstone släktens släkt.

Tills det blev tal om Alsine Weigels mor.

Det namnet stämde inte. Och det visade sig att den person han kände, hans släkting, var en helt annan än den person jag avsåg, min släkting, med samma rätt ovanliga namn.

Så ovanligt att sannolikheten för att detta skulle inträffa är mycket mindre än sannolikheten för att vi verkligen skulle ha varit släkt.

Vad säger du nu då?

Med anledning av föregående inlägg betänkte även jag mina anor.

Jag är ingen släktforskare och går jag motströms på både fä- och mödernet strandar jag mycket snabbt i Ulfsby, Solf, Saarijärvi och Sibbo.

Det är alltså en övervägande tendens västerut. Saarijärvianan är mera obestämd, på gränsen till de stora skogar som skiljer oss från ryssarna, men de andra har nog simmat över Ålands hav eller krossat Kvarken.

Till Sverige kom de väl söderifrån eller från sydväst. Mest sannolik förefaller mig rutten från England via de danska sunden. Och de brittiska öarna befolkades ju av goter som invaderade den europeiska kontinenten från folkens urhem.

Kontinentaldriften inleddes kanske under Pelegs tid (1 Mos. 10:25, enligt grundtexten var det jorden som delades då. Det kan mera sannolikt vara fråga om delningen i språkgrupper.). Mina förfäder blev kvar i Gondwana. En ljushyllt hamit är jag knappast, troligen jafetit. Utspätt semitiskt påbrå är också sannolikt hos många av oss.

Men summan av detta resonemang är att jag ville betona vår gemensamma härkomst. Både med sextonhundratalskungligheten och Pelle XIV i det föregående och med dig!

Skär man sig i fingret blir det konkret.

En slant satte jag i det röda korsets bössa och genast vart där en tant.

– Här får du, sade hon, så att folk ser att du gett!

Och hon fäste ett rött litet märke på min rock. Nu kunde jag gå ut i världen i visshet om att folk skulle bli varse min givmildhet, min godhet och min föredömlighet som medborgare.

Jesus sade att den vänstra handen inte skall veta vad den högra ger. Och våra allmosor skall vi inte ge i gathörnen för att få beröm.

Borde jag ha återvänt och fordrat slantarna åter? Av tanten? Av principiella skäl?

Nej.

Jag fäste märket baktill på cykeln. Det ser ingen. Ingen vet att jag vad det nu var jag gjorde.

En mor hade tre söner.

Den yngsta dog först. Sedan dog den äldsta och jag bevistade begravningen.

Nu gick jag för att se stenen på hans grav.

Där var en man i arbete på gravgården som upplyste mig om att den mellersta sonen snart skulle fästas i jorden, även han, bredvid sin äldre bror.

Deras förhållanden var svåra. De blev inte gamla; det blev inte heller deras far. Deras mor är ännu inte gammal.

En mor hade tre söner.

Hon skar sig i fingret.

Det var en bagatell och ett mycket litet sår men konsekvenserna kan vara oanade.

Vi kom att diskutera släkthistoria – det hade nämligen framgått att vi var avlägset släkt – och hon berättade att hon (på andra vägar) högst antagligt har kungligt blod i ådrorna.

Detta genom en person i Sverige på 1600-talet. Låt oss kalla honom Pelle I, beteckna hans blod och genetiska arv med talet 1 och för säkerhets skull räkna med bara tre generationer per århundrade.

Hans son, Pelle II, bär i sina gener hälften av detta arv. Pelle III har en fjärdel osv. Med Pelle IV kommer vi till sextonhundratalets slut. På 1700-talet föds Pelle V-VI, på 1800-talet Pelle VII-IX, på 1900-talet Pelle X-XII och nu satt jag och språkade med Pelle XIV:s generation.

Och dessa bär alltså 1/2, 1/4, 1/8, 1/16, 1/32, 1/64 osv. av det kungliga arvet. Hon som skar sig har, uppskattningsvis, 1/8192.

Nu skulle en statistiker naturligtvis räkna med att det kungliga blodet är jämnt utspritt i blodomloppet och att det blandats slumpmässigt med adels, borgares och bönders.

Men är det så säkert? Vi talar om ’kungligt blod’ och någon sanning skall det väl ligga också i det talesättet.

Kanske blandas det inte. Kanske cirkulerar det i förnäm avskildhet genom seklerna Kanske var det just de kungliga hundradelarna av en milliliter som flödat i hennes ådror och nått ringfingret, som förspilldes vid denna incident?

Man kan inte veta. Och mig föreföll hon faktiskt mera bondsk efteråt.

Vintern 1944-45 koncipierade stackars Martin Heidegger ett imaginärt samtal mellan en Lärare, en Forskare och en Lärd.

Inga vill jag ju vara sämre. Ämnet är bloggskrivandets filosofiska ontologi. Låt Läraren heta Pelle, Forskaren Bo-Göran och den Lärda Kajsa. Läraren är Martin Heideggers alter ego (bättre jag) och jag inleder därför med Pelle:

P: Enligt mitt förmenande är det sig-i-väggen-slängande subjektets vilja till ovilja förutsättningen för en meningsfull blogg. Förundran inför varats ovaro är själva startpunktens tillbakavändande som en sig-i-änden-av-begynnelsen-befintlig nyfikenhet.

B-G: Vi får därvid inte glömma det oförborgade tilltalets självutlämnandehet som Herakleitos den dunkle antyder i ett okänt fragment.

K: Vad har det med saken att göra?

P: Föreställningen om det sig-i-väggen-slängande subjektet är i själva verket den vändpunkt, som min Kehre ständigt snurrat runt. Husserl har delvis rätt när han påpekar att detta fenomen är filo-bloggo-sofins själva grundstämning.

B-G: Bloggologin måste besinna sin uppgift att med tillvaratagande av den tyska tankens stolta traditioner i ett icke-återvändande besinna sitt återvändande till den i varat oförborgade – äsch!

K: Är kaffet färdigt?

P: Jag vill förstå Hölderlins flodpoesi i analogi med van Goghs gamla kängor som en sig-själv-föregripande-och-i-svansen-bitande återvändo till ämnet: det gäller att med förundran närma sig bloggens ontologiska väsensart.

B-G: Nu vet jag vad jag tänkte säga! Immanuel Kant misstog sig enligt min mening när han gav tidsligheten en central plats bland existentialerna. Inte hade de gamla grekerna några klockor? Solur, på sin höjd.

K: Tycker inte också ni att pappa är barnslig?

P: Tillvaron måste med nödvändighet ta det språng in i varats väsen i vilket dess sig-i-väggen-slängandes subjektvaro lyser fram i sin oförborgadhet. Självbesinningen återartikulerar i det skrivna ordet den objektifierade kastadheten i teknologins för-sig-varande som blogg.

Endast ett ordbehandlingsprogram med stavningskontroll kan längre rädda oss.

Hon heter Pia och hon bor i nedersta våningen mitt i höghusområdet. Efternamnet börjar på ’H’.

Jag har aldrig hört att någon spontant skulle karakterisera henne som ’intelligent’ men man måste medge att hennes spionsystem i all sin enkelhet är både klokt uttänkt och fungerande.

En av hennes datorer står på skrivbordet alldeles vid fönstret, hon ser vem som kommer och går och de ser henne där hon sitter. Hon gör ingen hemlighet av sin verksamhet – åtminstone inte av de synliga delarna av den.

Eftersom hon känner de flesta som bor i området och genom sina kontakter får reda på vilka de övriga är, bygger hennes system på vanliga alfabetiskt ordnade förteckningar. Sedan möjliggör också vanliga ordbehandlingsprogram sökningar med många olika parametrar. Kanske har hon också – ja, det förefaller troligt – kontakt med datorkunniga ungdomar. Det blir inte dyrt, för när hon gläntat på innehållet i sin databas brukar många avstå från att begära någon betalning alls.

Det är inte utpressning och inte är det frågan om mutor heller, ju, det är tvärtom en sälllsynt öppenhet som gäller.

Ett kvarter längre bort bor en av hennes manliga medarbetare. Han sitter inte vid datorn men tillbringar det mesta av dagen på sin balkong på tredje våningen. Han har därför ännu bättre utsikt och insikt i skeendena och han idkar fågelskådning året runt.

Pias egen bakgrund är antagligen oförvitlig. Och om den inte skulle vara det, har hon ju sin databas. Om någon skulle antyda något.

Hon har hållit på rätt länge, jag har sett henne vid fönstret i ett årtionde. När hon började, vet jag inte. Hon bedriver också släktforskning och är med i sammanslutningar som ägnar sig åt sådan.

Fast jag inte bor inom hennes omedelbara revir har hon med största sannolikhet kännedom om denna blogg, den hedersprickan och förträffliga kvinnan, oförvitliga främjerskan av grannsämja och exemplariska medborgerskan.

Måhända är det åldrande sinnets lust att förenkla besläktat med förmågan att glömma. Man kan alltid göra en dygd av nödvändigheten när dygd inte längre är nödvändig.

Jag talade med en detaljerad man. Han var väl insatt i de förhållanden vi dryftade och han kände till olika nyckelpersoner, organisationers historia och huvuddragen i skeendet. Hans uppgifter var alltid exakta.

Han docerade ofta och gärna. Han docerade också om välkända ting, så att hans filosofiska utläggningar blev en märklig blandning av plattityder och djupsinniga, om lärdom vittnande iakttagelser.

Jag talade med en annan detaljerad man.

Det märkliga var att han mycket ofta tog miste när det gällde det allmänt bekanta men sällan när det gällde specialkunskaper. Horribla kontaminationer ur idéhistorien parades med korrekta formler, formuleringar och insikter i de vetenskapsgrenar som kallas de svåra.

Och allt serverades utan inlevelse eller känsla eller impulsivitet av den förstnämnde men desto mera av den varan hos den senare.

En av dem är gravt alkoholiserad, den andra får en femtumsspik att te sig otillständigt fnittrig.

De borde få byta. Låt mig få gripa in en gång, en enda.

– Letar du efter det här?

Vad menar hon med det? Inte letar jag efter något. Och hon bara står där i butiken, pekar eller syftar inte på något utan blickar vänligt.

Ja, hennes modersmål är finska men hon brukar tala svenska med mig, för övnings skull. Men nu begriper jag inte vad hon vill ha sagt!

Vad menar hon med sitt ”du letar detta?”

Det åskar ute. Småningom kommer det fram vad hon vill säga. Små talfel kan man ju ha ibland. Det var inte svenska hon försökte tala, hon frågade inte vad jag letar efter utan hon sade:

– Tulee tadetta.

Tulee sadetta, det regnar. Jag låtsas som om det gör det.