– Hej! sade jag.
Alltför pinsamt hade det blivit annars. Jag brukar inte säga ”Hej!”. Jag brukar vänta på att själv först få höra ett hej. För säkerhets skull.
Men nu fanns det inga alternativ, vi stod ju båda där. Och långsamt, långsamt och oändligt sorgset vände han huvudet åt mitt håll. ”Moj”, sade han, med en mycket liten font. Uppgivet, liksom förvånad över att omgivningen var kvar. Och jag i den.
På gatan har jag också mött honom någon gång. Då ser han mig inte. Hans vemodiga blick ser mot fjärran. Han befinner sig någon annanstans.
Och han kan sitta tyst och stilla i timmar någonstans ute på stan.
En gång fick jag köra honom ett stycke i bil. Han satt tyst. Jag satt tyst. Det var ingen obehaglig tystnad, det var en rätt tystnad hela lilla vägen.
Jag tror inte att han har någon blogg.
Om han har en, finns där tomma sidor.