Camilla vid skiljevägen

Angelica, Brassica och Campanula [namnen fingerade] satte alla in kontaktannonser.

Jag begår ingen indiskretion när jag berättar hur det gick, för de kan inte läsa.

När jag i något ärende besökte Angelica, hade hon besök av en man som nappat på hennes annons i lokaltidningen. Han satt på kanten mitt i hennes soffa och såg bortkommen ut. Han vände sig blygt mot mig och nickade försiktigt när jag sade goddag.

I köket viskade Angelica: ”Han bara sitter där och säger ingenting.”

Det bidde ingenting av detta. Men han har gått hem nu.

Brassicas kontaktannons infördes på nätet. Hon fick svar av en betydligt äldre man som bodde på ett betydligt avstånd och hade en betydligt annorlunda syn på livet och tron.

Senast jag hörde av Brassica, klagade hon på att hennes fynd envist vägrar att tro på att hon inte vill träffa honom eller ens gifta sig med honom.

Nu har jag inte hört av Brassica på ett tag. Kanske är hon lyckligt gift med en annan nappare. Men den gången bidde det alltså ingenting.

Campanula annonserade också i tidningen. Hon gick raskt med på att förlova sig med en man som svarade (han var också betydligt äldre).

Campanula tröttnade lika snabbt som hon bestämt sig för förlovningen. Hennes fästman var mycket arbetsam, han hade många bisysslor, och sin lediga tid tillbringade han mest i sällskap med sitt herbarium eller på jakt efter sällsynta växter och fåglar.

Campanula kände sig lika ensam som förut. Det bidde ingenting.

Då såg det bättre ut för Daphne men den man hon hittat, dog. Om dem skall jag därför inte berätta mera.

Ja, jag menar alltså att visst kan de läsa, rent tekniskt sett, men de läser inte svenska texter och de kommer inte att uppsöka denna blogg. Inte heller skulle de komma på tanken att läsa detta inlägg.

Och även om de skulle göra det, så är allt dagsens sanning och det var ju inte deras fel.

Att det inte bidde någonting.

Utfattiga nordiska författare i stor mängd besöker Paris och bor på billiga hotell. Sådant läser jag i konstnärsbiografier från förra sekelskiftet.

De äter sina torftiga mål på billiga restauranger.

Det kan ju hända att också de allra fattigaste på den tiden hade råd med både hotell och restaurangbesök, vad vet jag. Om nu hotellen och restaurangerna var mycket billiga. Sådana finns det inte idag men jag måste väl tro på att det var så det var, för hundra år sedan.

Men när de ideligen skriver hem och tigger pengar av sina mecenater och förskott av sina förläggare samt för en yvig korrespondens med kolleger, var fick de alla de billiga frimärkena ifrån?

0. Ju kallare det blir, desto färre mänskor är det som simmar i min sjö.

0.1. Jag kan inte begripa vad det beror på för när det blir kyligare, försvinner ju också de blågröna alger som normala mänskor lär undvika.

0.2. Däremot förstår jag varför de inte solar i regn. Solen går ju i moln när det blir regn.

0.2.1. Men här sitter jag på min bänk i alla väder och ibland glömmer jag att gå hem. Det låter sig också lätt förklaras: jag har ju inget hem.

0.2.2. Världens uppbyggnad är logisk. Funderar man på en sak tillräckligt länge, blir allt självklart som en burk sardiner.

0.2.2.1. På natten kommer en hjort ibland ner till vattnet. Hur skulle det se ut om vattnet i stället sökte sig upp till hjortarna! Ja, allt skulle bli uppochner.

0.2.2.2. Ibland ser jag för mig hur fiskarna då ligger och flämtar på den torrlagda sjöns botten. Nej, det är nog bäst att det är ordnat som det är.

1.0. Inga troll syns till här. Varför inte? Jo, det finns inga troll! (Det där har jag inte av mig själv, utan det är Kristian som sagt det.)

1.0.1. Om man funderar tillräckligt länge på något, blir det småningom kyligare. Regnar det, begriper man det kanske också till sist.

1.0.2. Vet ni, jag blev godkänd i kursen i Existentialism! Jag har ingen regnrock. Det skulle jag behöva.

2. Hjortar har inte likadana spår som hundar. Stora, svarta, flåsande hundar! Vad har de här att göra!

2.1. Bänken är blå och någon har klottrat på papperskorgen. U.N.A. står det på den.

2.2. Det kan inte vara hjorten för den har ingen färg.

3. Men om det skulle finnas troll, om så bara ett enda, hette det kanske Torsten.

När man länge varit utan nätförbindelse och äntligen kan publicera sig igen, känns det ungefär som när en igelkott trillar i sjön från ett hopptorn.

Hade evolutionsteoretikerna rätt, komme mänskan snart att utveckla en känslighet för nätstrålarna som gåve henne förmågan att upprätta förbindelsen utan modem, wifi, hifi, Hifki eller Hiace. (Vihi?) Inom bara några generationer. G8, kanske.

Men nu har evolutionsteoretikerna inte rätt, tvärtom. Vi invecklas. Den felande länken sitter inte i masten där borta, den är intraspekulativ. Jag har i några månader levt i delvis frivillig avskurenhet från offentligheten men vad gör det? Herrar Alzheimer och Putin har fladdrat förbi när jag av misstag kastat en blick på pestflaggorna i mjölkbutiken.

För mjölk kan man inte leva utan. Kaffe utan mjölk – en igelkott utan hopptorn. Fritt svävande i intet.

Allt är alltså som förr. Och ändå är allt inte som förr. Det förflutna är inte längre vad det varit.

När världshändelserna avlöser varandra i allt snabbare takt, då gyttrar också de gångna begivenheterna ihop sig. Det var igår Tutankhamon drog i fält mot Napoleon och Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen besegrade George Washington med knappast tänkbara marginal.

Jag har i sommar och höst inhämtat mina privata och världshändelser teskedvis, av misstag och i förbifarten. Folk nämner att den och den är död nu, död som Fingal Olsson. Eller de förutsätter att jag vet att, och jag sluter mig småningom av deras ordflöde till vad det är jag förutsätts veta att.

Det är sällan något nytt. Och i stället har jag vandrat, glott och vandrat.

Det nya är det intraspekulativa, mänskor får nya anletsdrag som de förut aldrig haft. Är detta nya också det sista? För nu, nu är det verkligen höst på alla vis.

Finländska idrottsmän skördade nya framgångar under den gångna veckan. Vid världsmästerskapstävlingarna, som i år hölls i Venezuela, segrade en deltagare från FHF.

Även om finländska idrottare tidigare med framgång deltagit i spelen, var det första gången en representant för vårt land hemförde den ädlaste medaljen. Det är många försakelser han fått utstå under långa, ensamma och monotona träningspass under dygnets alla tider.

Det är märkligt med denna stolthet man känner över landsmännens framgångar. Det finns ju egentligen ingenting som gör denna känsla befogad – om en mexikan eller monegask hade vunnit, skulle det inte inverka menligt på vårt liv och tillvaro. Du och jag blir inte heller mera framstående idrottsmän för att en medborgare från samma nation vinner mästerskapet.

Och ändå är det med en alldeles särskild känsla jag noterar att segraren inte bara bor i samma stad som jag utan även i samma hus! Den mångfaldiga finländska mästaren, som alltså nu kan titulera sig världsmästare, bor i lägenheten alldeles ovanför min.

En anspråkslös plakett till hans ära kommer att sättas upp vid ytterdörren. Det är en vacker gest av hans lagkamrater i Finlands Hälgångares Förbund.

Det påstås att ensamma barn ofta har låtsaskamrater. Det är helt naturligt och ingenting att oroa sig för, tillägger litteraturen i ämnet. Jag var aldrig tillräckligt ensam (en odräglig lillasyster) för att ha någon sådan men det är aldrig för sent att få en lycklig barndom.

Men låtsaskamrater infinner sig inte på befallning. Man måste själv söka upp dem. Jag hade på känn att hon skulle finnas på ett ökänt café två kilometer härifrån och jag gick dit och väntade. (Det var naturligtvis en kvinnlig låtsaskamrat jag väntade på, för jag har en cd med Dan Andersson.)

När de andra kunderna gått, kom hon äntligen. Nu hade jag ett syfte med sammanträffandet och det var att göra en intervju med en låtsaskamrat. Av någon anledning saknas sådana intervjuer i litteraturen, om det sedan beror på läroboksförfattarnas aversion eller något annat, må vara osagt.

Alltnog, här är mitt bidrag till pedagogikens historia. Kalla henne Capsella, Camelina eller vad du vill:

– Du är alltså en låtsaskamrat. Hur skulle du definiera dig själv?
– Mja… det var en ny frågeställning. Vanligen är det ju jag som frågar. Neutrum – nae. Men kanske ett djärvt beslut?

– Det låter som om du läst poesi?
– Meh alltså morjens hallå! Vem läser prosa i dessa tider?

– Hör Södergran till till dina favoriter?
– Ja. Jag hade en professor en gång – i filosofi – som ofta citerade dessa rader med österbottnisk diktion (jag kan inte tänka mig dem på helsingforsiska): ”Jag längtar till landet som icke är, / ty allt som är, är jag trött att begära.”

– Hur skulle du topografiskt beskriva det landet?
– Det är ett mellanting mellan en vessla och en kamel.

– Nu är du visst inne på Hamlet också…
– Shakespeares Hamlet har på ett ypperligt sätt fångat kärnan i låtsaskamratens existensmodus. Den södergranska beslutsamheten tenderar alltid att för reflektionen övergå i eftertankens kranka blekhet… tror jag…

Hon försvann ut genom det stängda fönstret. Det kom två bullriga kunder och jag tyckte att verkligheten hostade lätt, den hade visst något ärende till mig.

Men jag tror att kvintessensen av vår dialog är hugfäst nu. Capsella är också namnet på en ört med parflikiga jordblad.

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas. Det är ett citat av G B Shaw (han blev så gammal och uttalade sig om så mycket att man högst antagligt har rätt om man tillskriver honom ett citat med okänd proveniens): ”Jag citerar ofta mig själv, det ger märg åt konversationen.”

Jag har också citerat citatet: ”Great teachers constantly repeat themselves.” Jag upprepar mig antagligen, när jag citerar båda dessa citat i samma inlägg. Det gör inget.

Salomo (som jag inte tidigare citerat i samband med G B Shaw) sade: ”Den som spejar efter vind får aldrig så, den som skådar efter moln får ingenting skörda.” (Pred. 11:4)

Hela tiden har jag en känsla av att jag nu bara upprepar något jag skrivit tidigare? Det är bra.

Dodd heter han, upphovsmannen till det engelska citatet.

Charles Harold Dodd.

Jag gick i en finsk folkhögskola en gång och finska folkhögskolor skiljer sig från de flesta andra på jorden därvidlag, att man där läser noveller på finska i samband med lektionerna i litteratur.

Där läste jag en mening som lyder: ”Ja ihmiset sanoivat: nyt meilläkin on kellari.”

Och mänskorna sade: Nu har vi också en källare.

Det var den sista meningen i en novell på många sidor och den saknade rimligt samband med alla de föregående. (De föregående handlade om en frustrerad man som begick självmord.)

Många författare har hittat en inledande mening som de inte kan bli kvitt. Några har också hittat en avslutande mening redan innan början är skriven.

(Ta nu t.ex. Runar Schildt, om du nödvändigtvis måste framhålla att du känner till finlandssvensk litteratur. Eller Martin A. Hansen om det är nordisk beläsenhet du vill stoltsera med. Jag kunde också ge ett exempel på en författare du aldrig läst och knappast ens hört talas om men jag skryter aldrig med mina kunskaper.)

Det allra ovanligaste med denna blogg är inte radavståndet eller fonten. Nej, det är att jag alls inte funnit någon sådan mening.

– Vad är det med henne? tänkte jag.

Men först några ord om självinslående blogginlägg. Det händer ju ibland att ens förutsägelser slår in. Är man mycket futuristiskt anlagd med många och yviga påståenden om framtiden, kommer några också att slå in – helt eller delvis.

Och folk glömmer snabbt alla de gånger man haft fel. Metoden rekommenderas för den som vill bli berömd och erkänd. (Jag vill det inte.) På samma vis bekräftar nya erfarenheter de gamla.

Ja, åter till den inledande frågan. Jag skrev för en tid sedan om ett kringresande cirkussällskap, som utmärkte sig genom sin normala habitus.

Nu kommer jag just från butiken. Och det var där jag tänkte tanken: ”Vad är det med henne?”.

Ty hon som stod framför mig i kassakön var en kvinna i yngre medelåldern, helt fri från alla uppseendeväckande uppstyltningar i form av tatueringar, målningar, färgningar, texter, regnbågar osv. Hon var – normal, i den normala betydelsen av ’normal’.

Hon gick ut före mig.

Så klev hon in i en färggrann lastbil som väntade på henne. Den tillhörde ett tivoli som nyligen drabbade min ort.

Det stod en stoiker och rökte vid ytterdörren.

Vi kan kalla honom Epiktetos (han heter inte så). Jag nämnde en gemensam väns frånfälle och sorgen.

Röken steg upp i en smal strimma mot de låga molnen. Epiktetos sade:

– Man kommer inte levande från livet.

Nej, sade jag, det gör man inte. Men det var tragiskt, han var ju ännu ung.

– Man dör och sedan är man död, sade Epiktetos.

Visserlunda, bejakade jag, men gärna skulle vi ju ha haft honom kvar i vår krets…

Epiktetos sade: Man kan inte få någon tillbaka som är död.

I den stilen fortsatte vårt improviserade symposium. Till slut måste jag gå.

– Trevligt veckoslut! sade Epiktetos oväntat.