Camilla vid skiljevägen

Wiola Väinämöinens dagbok är nog ett falsarium, så tänker [Miranda] och så tycker jag.

Plöjningen av ormåkern skildras med en sådan detaljrikedom och sådana fackuttryck, att det finns skäl att befrukta Ilmarinen som upphovsman. Kanske ett tidigt försök att smutskasta den Gamle med fientlig propaganda?

Möjligen är det också bara dessa instuckna lösa pergamentblad som är Ilmarinens. Handstilen i dem är nämligen helt annorlunda än den som använts i den rullinbundna pergamentdagbokens rimmade kväden. Denna gåta får framtida forskning lösa, jag är ingen expert. Dagboken har överantvardats till Södra Sibbos Hembygdsforskningsförenings damsektion, i enlighet med fornminneslagens anda och dess många bokstäver.

Dagboken finns nu till beskådande för allmänheten i Runebergs hem, Alexandersg. 3, under de öppethållningstider som borgåborna tillämpar i statens ämbetsverk. Inträdesavgiften är 8 euro eller 14 euro inkl. mums.

Bockgrottan är vattenfylld och övergiven nu, men vad gör väl det?

En fisk inser ju att i denna suggestiva trakt måste ligga en skatt begraven. Det behövs inga sagor för det.

Som jag strosade kring där med [Miranda] grubblade vi på var den kunde finnas. Visst kan man tänka också utanför Box, säger ett åldrigt lokalstäv. Schaktningsfolket hade gett sig av med tomma händer (påstår de). Under livligt meningsutbyte vandrade vi runt när min fot stötte på något i lingonriset… det visade sig vara en gammal pergamentrulle.

Och det visade sig vara Väinämöinens mammas dagbok.

[Miranda] menade att vi gott kunde läsa den, såhär långt efteråt. Tusen år eller mera heter preskriptionstiden för alla mänskohjärtats hemligheter. Och jag rullade upp den.

Förväntansfulla öppnade vi den och läste.

Detta var skatten! Av en slump… den var skriven på svenska, naturligtvis, vi var ju först. Vissa gamla dialektala uttryck från Gumbo med förorter… annars normal prosa.

Men aldrig skall jag glömma hennes inströdda, insiktsfulla dikter!

Klippmålningarna vi också fann var däremot en besvikelse. Några valhänt inhuggna jaktscener, ett antal mänskofigurer, två mumintroll och sedan älgar eller kanske renar med spretiga horn.

Och när så Malin Mandelmassas svåger äntligen hängde sig, gick det till på följande vis:

Thure hade en tid varit och blivit allt mera övertygad om omvärldens illvilja. Det borde vi ju alla vara, men Thure drabbade insikten särskilt hårt. Ty Thure var en känslig mänska.

Thure fann föga förståelse hos sina nära. ”Du inbillar dig!”, sade de råaste. ”Det känns bara så just nu”, sade de tillvända.

Thure fann ett rep men ännu drog han ut på det oundvikliga. Han gav vinkar, tydliga vinkar, om vad som skulle ske. Men han vinkade så svagt och så sakta och försynt, att inte heller detta troddes eller togs på allvar.

För varför skulle Thure hänga sig?

En dag gick han ut i skogen. Inte så långt och det var strax före mänskor väntades hem. De skulle därför kanske finna honom, skära ner honom, rädda honom till livet.

Men de kom inte och de gjorde det inte. Malin sörjer honom nu och det gör också jag, om också mera avlägset.

Thure dog.

Och medan han dog sutto alla trädens fåglar tysta denna sensommardag.

På sistone har det allt oftare hänt att jag gripits av en lätt svindel då jag blickat ner i de avgrunder av fantasilöshet som särskilt äldre mänskor exponerar för min fascinerade blick.

Det dråsar in högar med bön om hjälp med olika hälsoproblem till denna blogg. Här har vi nu en gamling som fått sin läkares bestämda råd att minska på sin kaffekonsumtion. Men det förmår han bara inte, säger det olyckliga offret, han behöver sitt kaffe!

Låt oss nu skärskåda problemet grundligt men ur en ny vinkel.

Fingal (ett fingerat namn) får njuta av en kopp kaffe morgon, middag och kväll, högst 3 ggr/dag. Själv ville han göra det betydligt flera gånger.

Fingal, ingenting hindrar dig att göra det och samtidigt även samvetsgrant följa läkarens råd! Du är pensionär och har inget annat program, inga bestämda tider att följa. Stirra dig inte blind på tidsmåttet ’d’ i 3 ggr/d! Ingalunda är du som fri herre över din tid och tillvaro bunden till tjugofyra timmar!

Vilka dagar förefaller dig onödiga, överflödiga? Vilka dagar gillar du bäst? Vill du öka eller minska konsumtionen? Det är uppenbart att du för att kunna dricka ditt kaffe exempelvis 6 ggr/dag (”läkardygn”) själv behöver betydligt kortare dygn.

En vecka har vanligen 7 x 24 = 168 timmar. Du behöver inte sju, utan fjorton dagar under denna tidrymd. Du behöver fjortondagarsveckor.

Är måndagarna besvärliga? Då kan du ta flera tisdagar i stället. Kanske många söndagar? Det står dig fritt att välja, bara det sammanlagt blir fjorton dagar. Nu kan du dricka precis den mängd kaffe du från början ville och ändå följer du läkarens råd. Varje dygn har ju för dig bara 12 timmar och du kan ta dig din kopp i önskad takt, i medeltal var fjärde timme.

Råddigt? Nej, jag skickar dig personligen en enkel tabell att sätta upp bredvid kaffebryggaren. Den nya tideräkningen gäller ju, i ditt fall, bara kaffedrickandet. I övriga bestyr kan du följa den tideräkning de andra, fantasilösa, följer.

För vi måste också ta hänsyn till de svaga och obegåvade, inte sant, Fingal?

I idéhistorien har alla företeelser ett samband, med undantag av de som inte har det.

När euron infördes, började man snart nog runda av beloppen. Först till jämna cent, sedan till närmaste 0 eller 5.

Ungefär samtidigt, tror jag, började kassorna önska att jag skulle ha en bra dag.

Betalar man med bankkort, sker avrundningen helt automatiskt. Jag använder aldrig kort, utan jag önskar kassorna ”detsamma, detsamma”.

Då säger de ”tack”. Om de hör och de hinner.

Nog är mänskans historia märklig.

”Hon har gått genom piska och pest och
brand och ökensand.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Men dröm och syn har hon också med
som en fågellåt över alp och hed,
som envist dallrande sång om ljus
kring frusna källor och döda hus.”

(Nils)

Ibland betalar jag med småslantar. Då säger kassan också ”tack”.

Däl kommo tle tlarrande kinesel på vägen flån forkakademin.
De logo och böjde på velben och alla så sklattade de.

Inte nog med att den fina men ack, så oundgängliga distinktionen mellan L och R är svår för de gula små, liksom den mellan D och T, långt värre är dock finskans satsbyggnad.

I kinesiskan är det lätt. Man staplar helord på varandra i stilen ”den högtärade ordföranden i partiets centralkommitté Mao tse-Tung spelar bordtennis med sin katt” som blir helt enkelt, ungefär, ”mao Mao ping-pong”.

Men, sade den lilla kvinnliga gula, vad betyder ”astuessaan?”. Vad skillnad gör ”astuin” från ”olen astunut”.

Jag vet det nog. Men det räcker inte med det. De borde också få veta.

De gillar pantomimer för att framställa lehmä, hyrrä och nuoli, puhelin, nuora och dinosaurus.

Det var nog så det började. En dag förstod de svartvita inte längre de gulas gester. De spreds. Varken Sem eller Ham, för att inte tala om Jafet, visste då hur svårt hoplappandet en dag kanske skulle komma att ha blivit för deras barn.

Det var en varm natt och jag kunde inte sova, jag gick på en liten promenad. Jag såg att en oljelampa flämtade längst inne i Gertrud’s Clothing&Småting. Hon har synnerligen oregelbundna öppethållningstider men nu stod dörren på glänt.

Där finns mycket att titta på i den butiken. Det mesta är blandat om vartannat, hon försöker i alla fall hålla Abstraktioner och Konkretioner åtskilda. Som en parentes kan jag nämna att jag fortfarande är osäker på huruvida Gertrud själv existerar eller inte. Jag har ett foto där hon sitter med halvlångt, ljust hår och ett blått hårband – men ett enda fotografi bevisar ingenting. Viktigare med tanke på bevisningen i målet är att hennes skugga syns.

Det må vara som det vill med den saken – och vem av oss kan med bestämdhet påstå, att han eller hon verkligen finns till, existerar i ordets bestämda och oemotsägliga mening?

Gertrud hade just fått in en knippa förmildrande omständigheter och jag köpte allihop. De var inte dyra men för mig var det dock en ansenlig summa. Därför ville jag använda dem förnuftigt. Gertrud själv har naturligtvis, i sin egenskap av halvt fiktiv varelse, inget som helst behov av dem. Jag kunde ha prutat.

Det var natt och gator och vägar låg tomma. Jag erbjöd en rönn mina förmildrande omständigheter. Den riste avvärjande bladen och jag förstod det jag redan anat, att naturobjekt inte heller har behov av sådana. Det är vi mänskor som behöver dem.

En av mina favorithustrur, fru Adamson, kom mot mig åkande rollator. Hon är gammal och lider av sömnlöshet, därav denna sena timme. Jag erbjöd henne några förmildrande omständigheter att ta med hem till dottern.

Märkligt nog såg det ut som om hon nästan blev sårad. ”Hon behöver inga sådana”, sade fru Adamson kort. Vi gick vidare åt skilda håll.

Ute i skogen ligger ett jättelikt tingshus som sträcker sig över två kvarter. Här, om någonstans, skulle väl mina varor ha åtgång? Men när jag sneddade över den tomma asfaltplanen, kom där en vakt med en stark ficklampa. Jag hann inte komma fram med mitt erbjudande förrän han bryskt avbröt mig med ett: MITÄH??? POIS, POIS!!!

Allt började te sig hopplöst. De förmildrande omständigheterna tyngde i fickan. Jag hade ännu flera kvar. Jag lade en i Gustafssons postlåda, som stod med luckan halvöppen. Litet längre fram bodde det ogifta paret HAAPALA / Ei mainoksia; de fick också en i sin röda låda.

Då hörde jag en späd barnaröst i ett fönster, en liten pojke som frankt förklarade: ”Det finns ju inga troll!”

Det var hans far som berättat en godnattsaga för honom. Jag knackade sakta på fönstret och pojken öppnade förvånat.

– Nej, det finns inga troll, sade jag. Men det finns förmildrande omständigheter! Vill du ha några?

Jag gav honom de fyra sista. Jag hörde att han ville visa dem för sin far – fadern är mycket moralisk och tror inte på sådana.

När jag passerade Gertrud’s igen, var där mörkt i alla fönster. Kommer jag att klara avbetalningarna? Nu hade jag ju gjort av med hela knippan och mina sista slantar med, men hon brukar visa förståelse för sådant.

Lindström kom långsamt gående. Han har haft en hjärtinfarkt och han lider av diabetes. Utanför cafét där jag bor stannade han med ryggen mot skyltfönstret. èfaC, stod det med stora bokstäver på ryggen av hans ljusgrå jacka. Så kom han in.

– Hej, sade han.
– Hej, sade jag.
– Du är på kaffe, sade han.
– Ja, sade jag.
– Jag skall också ta en kaffe, sade han.

Så satte han sig vid mitt bord.

– Det är hett, sade han.
– Ja, det är sommar än, sade jag.

Ett bi landade på hans örfil.
– Där är ett bi! sade jag.
– Gertruds föredrag under det underbara hallonträdet i Padasjoki kom mig att fördjupa mig mera i Rilkes diktning. ”Wir sind die Bienen des unsichtbaren”, säger han. ”Wir trinken unablässig den Honig des Sichtbaren um ihn in den großen Bienenkorb des Unsichtbaren anzuhäufen.“ Hon hade alldeles rätt i att det är genom denna inre samling som vi egentligen vänder oss mot yttervärlden och de världsliga tingen på rätt sätt. ”Etiken är den första filosofin”, citerade hon Lévinas och den insikt hon fått av Mc. När vi tar till oss denna förståelse – lägger det på vårt hjärta i betydelsen vårt innersta – då er-inrar vi oss vårt väsens egentliga bestämmelse, för att använda en översatt etymologi hos Heidegger. Denna vändning inåt innebär i själva verket att vi öppnar oss mot yttervärlden för att ta den till oss i egentlig och autentisk mening. Kanske detta är änglarnas uppgift, sådana som dessa väsen tecknas hos Rilke. De tillhör hos honom ingen bestämd trosuppfattning utan är helt enkelt förmedlare av en gemenskapsinsikt, de är därför både förskräckliga och välkomna, igenkända. Bina låter oss dricka den synliga världens honung, den som de utvunnit genom sitt flitiga och outtröttliga förmedlande av sinnesintryck. Den anhopas och förädlas av dem, och av oss, i eftertankens oersättliga bikupa, sade Lindström.
– Nu flög det, sade jag.
– De lovar regn till kvällen, sade Lindström.

Det var en sommarkväll i slutet av augusti, jag satt på balkongen och tittade ut mot skogsdungen. Då dök plötsligt fru Sparf, g. Höök, upp och tittade på mig över räcket.

Hon såg på samma gång förvånad och triumferande ut. Såhär, alltså… ni kan inte se mig nu, men ni kan föreställa er. Hon bor på nedersta våningen.

Sakta sjönk hon ner mot jorden igen och stod sedan en stund på fasta marken och andades djupt. Jag vet inte om det var någon annan som såg henne, det skymde redan.

Fru Sparf-Höök berättade vad jag redan delvis anat mig till… jag hade skymtat hennes skugga på rullgardinen ibland. Hennes stora önskan i livet var att kunna flyga.

Olga Ollonborre berättade en gång – hon tog reda på saken av pur nyfikenhet – att insekter med hennes efternamn gör omkring 50 vingslag i sekunden. Vissa fjärilar håller sig i luften med färre än så, en vanlig fluga behöver 200.

En mänska kan inte flyga. Detta faktum hade gjort fru Sparf-Höök deprimerad i yngre dagar, ända tills hon en gång läste i min blogg att man inte skall tro på allt som vetenskapen påstår.

Och då började hon öva på allvar! Först några slag med armarna i snabbt men lugnt tempo, så länge hon orkade. Varje dag litet flera, litet snabbare. Fyra år tog det henne – enligt träningsdagboken – innan hon kände att tyngdkraften började avta omkring henne, att hon liksom lyftes uppåt!

Naturligtvis måste hon hitta en balans mellan viktminskning och ökad muskelstyrka men hon fann den med tiden. Och nu flög hon!

Att flyga är något mycket personligt och detta gäller i högsta grad om någon gör det för allra första gången i historien och i strid med gällande aerodynamiska tänkesätt, regler och principer. Därför bad jag fru Sparf-Höök om tillstånd innan jag beslöt att skriva om henne och nämna hennes namn. Jag frågade henne både samma kväll och följande morgon.

– Javisst, sade hon legärt. Nu har jag flugit, nu fruktar jag ingenting mer, varken hundar, portvakter eller offentligheten. Skriv på du bara!

Och hon log mot mig, log så där innerligt och belåtet som bara världens första självflygande tant kan le.

När jag sist gick ut att vandra såg jag en liten mörkgrön ask i gräset. Den hade storleken av två tändsticksaskar lagda på varandra, ungefär, och oförsiktigt nog gläntade jag på locket.

Den var full av elektrolyter. De var små och energiska och de sprakade i alla färger, så vildsint att jag spontant hoppade undan. Men det blåste bortåt och de rann nedför backen åt andra hållet. Jag skakade asken så att den blev helt tom och slängde därefter bort den.

Så lätt kan man åstadkomma olyckor.

Följande morgon ringde en man som haft dem på besök. Han bodde nedanför backen. Intet ont anande hade han satt sig på gården utanför dörren för en rökpaus då de kom. De hade angripit honom och han var naturligtvis helt försvarslös.

Vad förmår en enda ensam och försvarslös fyllbult mot en hel ask, ett helt koppel med dessa energiknippen till elektrolyter! Han hade visserligen druckit just innan, men bara helt litet – måttligt, alltså.

Sedan hämtade honom ambulansen och han blev förd till akuten pga dorvloghet. Där fick han sedan veta att man kan bli råddig av brist på kalium och natrium och det var just det han (inte) hade – det var elektrolyterna som härjat!

Så det var nog inte alls hans fel. Tre dagar senare fick han återvända hem.

Var därför försiktig med att öppna askar i sensommargräset!