Camilla vid skiljevägen

För inte så länge sedan såg jag på ett av stadens filialbibliotek ett skönlitterärt samlingsverk med dikter av bl.a. Runeberg.

I vart fall uppgavs en av dikterna – det var Kung Fjalar – vara skriven av Runeberg. Men vid läsningen var det något som inte stämde.

Rim saknas i detta epos, så det var inte de som väckte min misstänksamhet. Inte heller namnet på huvudpersonerna: Fjalar, Hjalmar, Oihonna m.fl. var rätt återgivna, likaså Dargar och Sjolf.

Framför allt ett avsnitt ur slutet på dikten föreföll mig inte stå i samklang med det övriga: ”Lugn sig bredde kring land och hav.”

Breder man verkligen ’lugn’ över naturen som med en smörkniv?

Jag lade tillbaka boken i hyllan men glömde inte saken. Tre veckor senare råkade jag den kommunala bibliotekschefen i matbutiken. Då drog jag mig till minnes denna incident och kom att nämna den eftersom vi just stod invid disken med Florapaket och andra margariner.

Bibliotekschefen blev mycket allvarlig. Han berättade för mig att en nu avliden professor i litteraturvetenskap vid en högskola eller universitet i Sverige hyst samma betänkligheter.

Tillsammans uppsökte vi biblioteket. Volymen stod kvar. Bibliotekschefen lät undersöka den misstänkta sidan under en kvartslampa.

Mycket riktigt: någon – vem det var, må lämnas osagt – hade rättat till de två första bokstäverna i verbet. B och R hade inte längre kvar den ursprungliga krackeleringen från volymens utgivningsår. Vi jämförde med en fotokopia av ett exemplar av samma verk i Universitetsbiblioteket.

Det stod utom allt tvivel: bokstäverna ’b’ och ’r’ hade tillkommit långt efter volymens tryckår!

Att bokstäverna som sådana var alfabetiskt de rätta, var självklart. Andra ordalydelser hade varit löjliga, på gränsen till det sublima. Men varför hade man bättrat på dessa bokstäver? Kvittot på den transaktion där kommunbiblioteket (tid. sockenbiblioteket) blev ägare till volymen, fanns inte längre kvar.

Hela saken förblir därför ett mysterium. Inte heller ansåg bibliotekschefen det befogat att upplysa den bokläsande och -lånande allmänheten om det skedda. ”Det är ju inte fördenskull de läser dikten”, sade han – i mitt tycke ett vist utlåtande.

Men nästa gång ni står inför något konstverk i Ateneum, kom då ihåg att även de mest erfarna vänner av poesi kan låta sig luras, hur mycket mera inte då expertisen inom lägre konstarter. Bibliotekets register visade att volymen för bara fyra år sedan utlånats bl.a. till en person med litteratur som huvudämne i sin fil.mag.-examen.

Han hade inte reagerat. Inte veterligen och inte då.

Han är en försynt och vänlig själ. Vi är överens i det mesta men ibland kan jag inte låta bli att undra om han ändå inte är litet orättvis då han, vilket ofta händer, gör sig lustig över seriöst litteraturteoretiskt och -vetenskapligt arbete.

Har du varit i systemet? frågade mig och envisades en berusad man. Har du varit i systemet? Systemet. Jag har varit i systemet, sade han.

Ja – åtminstone känner jag Svart-Alf. Han bor i systemet – ungefär som ett tandtroll. Man ser den / honom inte men desto handgripligare är följderna av hans verksamhet eller overksamhet.

Alf är sysselsatt med att försvåra och förarga medborgarna i alla deras vardagliga eller särskilda angelägenheter, särskilt dem som har med myndigheter att göra.

Det första Alf gör är att han drar in och flyttar bort alla serviceställen och andra inrättningar som underlättar tillvaron. Till dem hör banker, posten, folkpensionsanstalten, hälsostationer, poliskanslier, sjukvårdsdejour m.fl. Dit hör också privata firmor med faktiskt monopol eller statsägda privata (Alf gillar motsägelser).

Alf är förtjust i teknik, enkannerligen alla trådlösa ”lösningar”. Låt oss säga att medborgaren Melker blir gammal och sjuk och trött. Melkers fränder och vänner dör och Melker är nu utlämnad åt en hord av svartalfer.

Melker vill flytta till en mindre bostad på första våningen i Någonstans. Med utsikt mot skogen, träden.

Då måste Melker underhandla med fastighetsbolag och disponenter, som alla är anträffbara endast per e-post långt borta. I Kuopio eller i Huangzhou.

Om Melker mot förmodan lyckas etablera något slags kontakt, så behärskar man inte landets språk: svenska och finska. Utan det heter tervetuloawelcome och spikar du engelska? Nej, säger Melker. Jag kan tala tyska. Eller franska. Ryska, om det passar. Närpesdialekt?

– No no, svarar Alf. Kädet ylös! English eller suomi.

Och det märkliga är att tekniken gör det svårare att välja sitt eget modersmål. De allt mera sällsynta breven kommer med adress på finska. Kravbreven kommer på engelska om man insisterar på svenskan. Jo, säger Alf, tekniken gör det omöjligt att korrigera det. Nu bor du på Uhrikuja 1 A 13, oavsett om du är född i Svenskby och där framlevt dina första åttioåtta år på Offergränd och aldrig tidigare ens hört talas om stumpens finska namn. Beklagar. Valitan.

Vill Melker ha elektricitet i sin bostad måste han förhandla med den draken Caruna. Den pratar på i en timme och en halv på bruten svenska och kräver ställningstaganden av Melker om grön vindkraft alternativt smutsig kolkraft eller liknande. Melker, som aldrig diskriminerat elektroner på grund av deras färg eller läggning, vill bara ha det billigaste och enklaste.

Det alternativet finns inte i Carunas formulär.

Och även om alla instanser mycket väl vet vem Melker är, måste han identifiera sig för dem alla. Ett körkort räcker inte, inte ens ett bibliotekskort. Nej, bankkoder eller något ännu mera raffinerat skall det vara – via nätet!

Till sist bestämmer sig Melker för att skaffa en nätanslutning, eftersom alla nuförtiden tycks kräva en sådan. Han…

Då orkar han inte längre. Melker dör av höggradig insufficiens i samtliga hjärtats och hjärnans valv. Alf ser sig om efter nya offer!

Blott ett brev med valitamme nådde Uhrikuja sent i november. Då hade redan alla löven fallit.

Stor som ett litet hus vältrade han sig framåt i den trånga kassakön. Jag tror inte att det var avsiktligt men en liten zigenerska, en försynt och korrekt liten herreman samt några barn kastades åt sidorna vid hans framfart.

Han hivade upp alla sina väskor och kassar på bandet och när han sedan radade in sina inköp, råkade han – helt utan avsikt – törna till den lilla zigenerskans lillebror, herremannen en gång till och ytterligare ett obestämt antal barn.

Hans kläder var medfarna, kanske var de rena, men helt hela var de inte. Jag fäste mig nämligen vid en liten detalj.

När han gick ut i detta oväder hade han tagit på sig ett par skor som var så slitna, att vänster stortå i sin helhet tittade fram. Som hans fötter var lika långa som han, var det en anmärkningsvärd stortå som exponerades för omgivningen.

Vi kommer ihåg mänskor och omtalar dem kanske på basen av något särdrag. Zigenerskans tår syntes inte under kjolen. Inte heller stack – förlåt blotta tanken! – den korrekta lilla herremannens stortår fram ur de välputsade skorna.

En kvinna som led av ångest fick en gång av läkaren rådet att koncentrera tankarna på sin stortå när hon kände obehaget komma krypande.

Detta var inledningen. Nu riktar jag uppmärksamheten på tårna och mitt egentliga spörsmål är: varför har tårna mellan stortå och lilltå inga namn, som fingrarna har?

Om bara jättens tre mellersta tår hade stuckit ut, hur hade jag kunnat tala om det för någon?

Då allt skryt är mig lika fjärran som Västanfjärd från New Hampshire, inskränker jag mig till blotta omnämnandet av att jag för någon månad sedan färdades 13 nautiska mil i ett sträck med kajak.

Det var mellan en stor och en liten sjö i vårt insjösystem och klockan var omkring tolv på dagen då jag vände kajaken på rätt köl och anträdde färden. Den har uppochnedvänd stått tjudrad medelst råbandsknop på en enkel lina vid en alm på stranden, utan låsanordningar, och det har jag inte tidigare nämnt därför att även om jag nu inte tror att du skulle kunna tänkas stjäla den så är det närmast för att någon av mina värderade läsare kan vara så lösmynt att han eller hon i ren och oavsiktlig distraktion nämner detta faktum inklusive koordinater inom hörhåll för en långfingrad individ.

Som sedan tar den.

Vid starten rådde lätt dis och dimma och temperaturen var strax över nollpunkten. Som jag just simmat i sagda sjö, var min kroppstemperatur inte mycket högre, men kajkandet främjar cirkulationen.

Själva färden skedde utan större motigheter. Ungefär halvvägs var jag tvungen att slacka på gajen i tacklingen under ett uppehåll men i stort hade tågvirket klarat kylan väl.

Temperaturen var oförändrad men skymningen hade fallit när jag omsider nådde målet.

Sedan lyfte vi min kajak av släpkärran och jag tackade Leif för transporten.

– Hej, Mark. Det är angenämt att träffa dig. Är ditt hem beläget på vänstra sidan om skolan?

– God eftermiddag, Maria. Nej. När äter läraren vanligen middag?

– Läraren tycker mycket om bröd, smör och smaklig ost.

– Brukar läraren varje år åka till Milano för att se på domen?

– Han åker tåg som är mycket snabbt.

– Gillar du också mycket att åka snabba och bekväma tåg?

– Ja, det är min favorithobby. Jag vill också måla och spela violin. Tycker du mycket om musik?

– Ja, Maria, jag tycker mycket om musik men inte om balett och opera.

– Vilket slag av musik lyssnar du till helst på onsdagar?

– Min favoritartist heter Caruso. Jag tycker att han sjunger utomordentligt väl.

– Min lillasyster sjunger inte men hon har en hund och två katter.

– Det var mycket angenämt att träffas, Maria. Nästa år kommer jag att åka till Paris. God eftermiddag, Maria!

– Lycklig resa, Mark! Här är vädret mycket varmt men det snöar ofta i Sankt Petersburg.

Hildur har en syster som skall bli vanvårdare.

Det är den första kullen på fjorton som utbildas i Yrkeshögskolan. Beteckningen är ny men yrket är ju ett av världens äldsta (jordbrukare var det första).

Det är de nya och sterila höghusområdena som framtvingat denna nya yrkeskategori. Hildurs syster lär sig att strö ut traditionella fimpar i polerade trapphus och portgångar, att så ut maskrosor, att hänga urblekta tröjor på tork i antenner osv. Uppgifterna är många och varierande.

När jag kom gående, höll hon på att sparka sönder ett litet källarfönster tillsammans med sin handledare. En stor och grov duk lades framför fönstret och med tunga och trubbiga arbetsskor gällde det att sparka med kraft och snabbt dra foten tillbaka. Skärvorna kan ge skador även om fönstret är förstärkt med ett fint ståltrådsnät.

Det var tid för kafferast, de satte sig mitt i rabatten och berättade om utbildningen. Behovet av vanvårdare är stort – i de nya monstruösa glashusen man bjuder ut längs järnvägslinjerna (”högt i tak och stora fönster”) bor mest unga familjer som är upptagna av arbetet, deras barn har daghem eller skolor och en mängd hobbies. Det finns helt enkelt inte tid att söndra omgivningen och göra den trivsam. Intresse finns men kunskaperna saknas också ofta.

Därför behövs avlönade yrkesmän och -kvinnor som kan slita på inredningen och smutsa ner gårdsplanen. Alla fjorton blivande vanvårdare fick genast avlönad praktikplats och framtidsutsikterna är goda.

Hildurs syster tog en burk med färg och sprayade H.U.W. (hennes initialer) i meterhöga bokstäver på betongväggen till ett förråd medan jag vandrade vidare.

Jag trängde mig ut genom en nyplanterad häck men ringblomman jag ville bryta lyckades jag inte dra upp.

PROLEGOMENA ZUR DAS PROBLEM DER KONVENTIONELLEN MORAL. EINE KURZE ZUSAMMENFASSUNG.

I följd av min utfästelse i det föregående:

När Jafet dalsade norröver, mötte han vandaler, goter och små hugenotter som alla vandrade på vänster sida.

Ordet ’moral’ kommer av latinets mores, sedvänjor. Varje samhälle har tyvärr ett helt system av sedvänjor. De kan sträcka sig från de högsta och mest behjärtansvärda till de lågast låga. Somliga spottar efter svarta katter, andra kan ha som levnadsregel att så sällan som möjligt köpa en ny Mercedes på onsdagar.

Olika länder har olika sedvänjor. I Sverige fikar man inte efter Slem Vinning, här i civiliserade trakter dricker man kaffe. (Med eller utan mjölk eller grädde.)

Moralen är därför tids- och situationsbunden men icke desto mindre ett otyg.

I sig är det värdefullt att bete sig, men det ges ingen moral i egentlig mening. När en god gärning betingas av något annat än det kategoriska imperativet, är den värdelös. Om jag inte högt sjunger fosterländska sånger efter kl. 21, kan det bero på en betingad respekt för hyresvärden och på att kontraktet stipulerar tystnad. Om det beror på en bristfällig sångröst eller på bristande kunskap om vår sångskatt, är motivet lika ovärdigt.

Endast om jag är tyst av omtanke om grannen (han jag skrev om i några av de föregående och som faktiskt själv för oväsen dygnet runt) är mitt handlingssätt etiskt högtstående.

I förkortning säger det kategoriska imperativet att jag alltid bör handla på ett sätt som jag skulle önska upphöjt till en allmän maxim. Föredrar jag Finlandia framför Dånelik, är det bara en personlig preferens ovärdig Kant.

Problemet med moral är följande: låt oss antaga (hypotetiskt) att jag driven av en stark känsla för plikten och mänskosläktets fortbestånd författar ett fullkomligt innehållslöst blogginlägg. Detta innebär alltså implicit att jag önskar upphöja det till en allmän maxim för samtliga bloggskribenter att handla lika.

Ponera vidare att samtliga bloggskribenter, i vördnad för min obesudlade etiska höghet, verkligen beslutar att handla på enahanda manér. Vi får då en situation där samtliga författares samtliga blogginlägg är menings- och innehållslösa.

Detta är i och för sig inget skräckscenario, utan närapå enbart en realistisk beskrivning av det faktiska förhållandet, därtill även önskvärd. Men därmed är problemet inte löst. En annan skribent kan tänka i samma banor och börja hävda att intelligenta blogginlägg med huvudlöst innehåll är något som dikteras av – moralen!

En tredje låter sig av detta inspireras till en maxim på följande abstraktionsnivå, osv. När detta fenomen alltså eskalerar och hotar att ända i kunskapsteoretisk värmedöd är det endast emotionella intelligenser långt under maskinnivå, med identiska skonummer och IQ, som förstår att följa sin känsla och avstå från all moral.

Nej, sedvänjor består av enskilda handlingar. Etiskt indifferenta eller ej.

Högg den första skribenten i sten när hans triviala val avgjorde vår blickriktning för långa tider och befordrade sentida konfrontationer?

.segnälkab aksierbeh avirks edajröb nogåN

Andra följde efter. Så uppkom Moralens problem. Och många, många andra böcker.

Hur det nu var och hur jag nu fladdrade i hennes bokhylla fann jag en titel som väckte mitt häftiga begär.

Den frågade jag henne om jag fick låna. Sedan lyssnade jag på henne en stund med uppskattningsvis 0,4-0,6 öra och skyndade därefter hem med Moralens problem (ja, titeln var på ett annat språk).

Jag satte mig i tänkarfåtöljen för att sträckläsa.

Det slog sig till en bläddra. Boken handlade inte om det jag trodde och som titeln angav.

Den handlade inte om moralen som problem. Den handlade om moraliska problem, om etik och handlingsregler. Får man skjuta rasister, är svagt kaffe likvärdigt med assisterad eutanasi, och annat dylikt.

Tydligen måste jag själv skriva något som verkligen penetrerar det mänsklighetens stora problem som förekomsten av moral utgör. Vår tids största utmaning!

Nu har jag börjat.

Det var den minsta demonstration jag sett, och det vill inte säga mycket.

Uppe till vänster på riksdagens trappa höll de till, en hög talare med en megafon. Där fanns en slogan på punkterad kyrilliska och en vindstekt flagga med grönt och gult eller rött.

En kvinna talte i -fonen men vinden tog hennes röst. Jag gick närmare. Det var ett främmande tungomål jag hörde men vi lärda har ett universalspråk:

– Quod erat demonstrandum? frågade jag alltså vänligt och de upplyste mig om att det gällde någon omstridd enklav i de forna kommunistländerna och dess invånares oförytterliga mänskliga rättigheter.

Jag nickade solidariskt uppmuntrande.

Senast jag stod på rikstrappan var vi många hundra, då gällde det att höja u-biståndet till en utlovad procent. (Målet har nu sänkts av Finlands regering och ändå har man inte uppnått det.)

En annan d. ägde rum vid Tre smeder. Då gällde det Polen – efteråt fick jag veta att hemlig polis övervakat oss och tagit foton. Det var i sig en ohemul kränkning; där fanns nämligen också några kvinnliga deltagare som säkert velat rätta till frisyren först, hade de bara vetat.

Var det allt?

Ja, sedan dess har jag enbart vandrat i enmanståg, tyst och förbisedd. Det är inne med ensaksrörelser, nämligen. Men infiltratörerna hänger med, nuförtiden dock internaliserade i form av samvetet dom kallar’t.

Goethe är tråkig.

Det heter att man behöver vara ”Goethereif” för att uppskatta honom. Men man kan också bli övermogen.

Jag bläddrade i alla fall. I Gesammelte.

Plötsligt var de där!

Tänk att vi hade alldeles samma bekantskapskrets. Johann Wolfgang och jag. Han på 17- och 1800-talen…

Men någon gång händer det väl, enligt statistiken inträffar också det osannolika förr eller senare.

”Zigeunerlied” heter sången, tonsättaren heter Fischer, den framförs av Kobra.

/watch?v=w58hkxKfLyI på Tuben.