feb 15

Möten, virus och mänskor, del 1380

Fantast eller knäppskalle?

Galning, idiot, dumhuvud? Foliehatt?

Det är svårt att finna ut den exakta betydelsen för det som på finska benämns ’hörhö’. Etymologin är också oklar, osäker.

På förekommen anledning var det mig angeläget att finna en exakt definition för att också kunna avknäppifiera en dylik person. I detta syfte uppsökte jag en erkänd hörhö för att utröna dess väsen.

Hörhör är pratföra och vältaliga och jag fick veta det jag behövde. Den knäppskalle jag är bekymrad för är övertygad om att hon är utsatt för onda makters inflytande. Hon medger att hon inte är någon betydelsefull person eller innehar någon mäktig ställning, hon medger också villigt och glatt att det verkar osannolikt att alla hennes förföljare och övervakare avlönas och upprätthålls av någon mäktig organisation som lägger ner stora summor på att oskadliggöra henne, och endast henne.

Men varför har de då utsett henne till sitt mål? Varför vill de destruera henne?

Hörhön ritade och berättade. Hon, förklarade han, befinner sig i ett annat land bortom logik och resonemang. Hon kommer inte att återvända till sunda stränder för argumentens skull. Hennes hjärnspöken måste smälta bort som smör i solsken när hon inte längre är

rädd!

När hon inte längre behöver frukta deras makt.

En hörhö, berättade han, överlistas endast med ännu mera galenskap. Hon kan leva ett normalt liv endast och allenast om hon med sin till synes oförargliga vardaglighet och symptomlöshet tror sig kunna överlista sina plågoandar. Då kan hon också dö i triumf och trygghet.

– Men, invände jag, då är vi ju alla på något sätt… hörhör?

– Nu förstod du! svarade han belåtet.

feb 14

Möten, virus och mänskor, del 1379

En schweizisk tidning spekulerar i Putins eventuella dubbelgångare.

Jag vill för min del bidra till diskussionen med en del äkta vara. Det råkar sig så att ett flertal kända ryssar funnit en tillflyktsort i Karis.

Det är bara några dagar sedan jag mötte Medvedev sist. Jag möter honom ibland och han vandrar alltid ensam och utan säkerhetsvakter, så vitt jag kan bedöma. Det är i närheten av järnvägsstationen, som ju också Lenin en gång har hedrat med sin närvaro. Detta är det ingen som förnekar.

Putin? Han har en firma i närheten. Vilken bransch det handlar om, vill jag inte tala om, därför att jag vill respektera hans privatliv. Många nyfikna skulle säkert störa honom i hans vällovliga gärning.

Det finns ett café i närheten där Leonid Brezjnev brukade sitta. Jag har inte sett till honom på ett tag nu och jag gjorde därför en sökning på nätet: han dog redan 1982. Jag tycker att jag sett honom senare än så men jag får väl böja mig för fakta. Han satt ofta ensam och var föga språksam. Men han verkade varken sjuk eller trött.

Det vore värt en särskild studie att försöka utröna vad det beror på att så många ur det ryska toppskiktet sökt sig till just denna småstad. En hypotes jag har är att det beror på karisbornas skepticism. Att folk inte tror på att man sett dem är ett lika effektivt skydd som någonsin ett uppbåd med säkerhetsvakter.

Skjuter man någon gång en dront går det alltså de försumpne förbi. Men det vare ryssarna väl unt. Att ständigt vara i rampljuset måste vara påfrestande. Jag brukar nicka vänligt åt Medvedev.

feb 13

Möten, virus och mänskor, del 1378

Det var en gång för mycket länge sedan en neger som bodde ensam på en folkhögskola på självaste julafton.

De andra eleverna reste hem men Ghana ligger alldeles för långt borta. Därför blev han inbjuden att fira högtidsaftonen tillsammans med rektorns familj på andra sidan gatan.

Jag var inte gammal då men ändå blev jag trött, ty Ghabriel – vi kallar honom så – bara satt. Det blev kväll och det blev natt. Klockan blev nio och tio, elva och tolv. Efter midnatt blev min far trött men turades om med min storebror att underhålla gästen.

Som bara satt. Alla var trötta. Samtalsämnena brann ner – språkförståelsen var också bristfällig, ty negern kunde inte svenska, tyska eller finska – och stearinljusen tog slut.

När Ghabriel slutligen gick, vet jag inte med säkerhet. Men nästa dag fick jag veta att det var först fram emot morgonen.

Nu är jag gammal vorden och vet sedan länge att i den elevens hemtrakter är det värden som bestämmer när det är dags för gästen att bryta upp och gå hem.

Hos oss lär det vara tvärtom. Hur kom jag att tänka på denna julafton för länge, länge sedan? Nå, det kom sig nu bara. Inte heller alla vita gäster känner sitt hemlands… oskrivna regler och sedvänjor.

feb 12

Möten, virus och mänskor, del 1377

En veckotidning måste jag avbläddra – det fanns inget annat.

Den tidningen var en märklig tidning. Eller är det dess läsare som är det? För på var och varannan sida fann jag tips och tvångstankar om Hur Man Härdar Ut.

En hel bukett med orkidéer.

Gör det, så får din kropp leva! Ät det! Tänk så! Lev i en sådan familj, omgiven av en sådan fru. Äg slika barn. Håll dig väl med dina kusiner, drick nu inte för mycket, rör flitigt på dig!

Det tycktes mycket viktigt. Men om man vill dö?

Det stog det inget om. ”Och hur skall jag våga?” (Harriet Löwenhjelm). Ingenstans stog något, jag sökte länge.

Med vem lämnar jag detta jordiska?

feb 11

Möten, virus och mänskor, del 1376

Det var femton grader kallt på morgonen. Vid halvsjutiden stod en bil med tända lyktor och påslagen motor på parkeringsplatsen. En ung man i närheten hade putsat de isiga fönstren och pratat i en mobiltelefon.

– Jaså? sade jag.

Men där slutade redogörelsen. Min granne bara nickade bekräftande.

– Ja, sade han. Just så var det!

Efterhand framgick det att min granne hör till dem som vet mera än andra vet. Inte nog med episoden vid bilen; på andra sidan gatan hade lamporna i en bostad varit tända hela natten.

– Jaa… sade jag med en långsamt gryende insikt.

Min granne nickade bekräftande.

– Man måste vara vaksam! sade han. Det finns onda mänskor!

Till detta kunde jag instämma helhjärtat. Men vilket sammanhang hade det med bilen och lamporna?

– Om, sade grannen, om du ännu inte begriper det, så kommer du att märka!

Han sade det i en vänlig ton. Han var själv inte en av de onda. Han ville varna mig.

Tung är kunskapens börda.

Fast han verkade inte betungad, snarare smått uppiggad av vad han berättat.

– Och jag går aldrig till tvättstugan! upplyste han.

feb 10

Möten, virus och mänskor, del 1375

För den som sover finns inte tiden. Den ligger hoprullad vid sängens fotända. Det är fördelaktigt. Döden, säger Skriften, är som en sömn. Men sömnen fördenskull inte en död – när man sovit nog, vaknar man ju.

Nu talar vi på mänskors sätt om att gå i sömnen.

Då kan man starta vid fullbordat faktum och sedan utan gikt eller hälta röra sig mot nupunkten med en till likgiltighet gränsande lätthet.

Men det liknar bara, det är likgiltighetens motsats. Likgiltigheten kan göra detsamma men för sömnvandraren betyder ’samma’ ingenting. Eftersom världen består av elementarsatser och folk talar och förstår utan jämförelser.

’Pojken sover’ betyder ’pojken sover’. Medan ’låt honom sova!’ eller ’väck honom inte!’ är insvept i tidslakan och som sådant meningslöst, vaket strunt.

Det var när Rhode såg Petrus som han ”vaknade” ordentligt, slutgiltigt och ofrånkomligt för den gången, antar jag – åtminstone i de församlades ögon. Sedan följde tjattret, häpnaden och den ljustunga samvaron. Som när pojken i fönstret somnade under Paulus’ predikan, den pojken somnade alldeles som förr fast han sedan skulle vakna på det nya sättet.

Innan detta: Petrus bad i fängelset.

Och sedan fortsätter Apostlagärningarna. Efter kapitel tolv kommer tretton, och så vidare.

Vad änglar är otåliga! Men det måste så vara. Vi är så vakna, vi mänskor. Vi måste väl vara det då, för att kunna förundras.

feb 09

Möten, virus och mänskor, del 1374

Att gå i sömnen är ett underskattat existensmodus.

Det har många fördelar; bl.a. får man både vila och motion samtidigt.

Tyvärr är denna förmåga inte allom given och när så någon gång är fallet, brukar Allom inskränka sina somnambula excesser till barndomen.

Varför det? Jag uppmanar läsaren att spara sömnvandringarna till hög ålder. Barn, det vet man hur de är, de trasslar in sig i sängkläderna och snavar på undulaten. De glömmer att släcka lampan och de stänger inte vattenkranen. De flyger ut på gården utan att stänga fönstret! De går ut i skogen och skrämmer älgar!

Som barn gick jag aldrig i sömnen. Kvoten är alltså oförbrukad och en morgon härförleden beslöt jag att tära på kapitalet. Det var ett Ärende som skulle uträttas. Folk engagerades, saker levererades och avhämtades, möten sanktionerades och inhiberades, sprätt var vad tillvaron sattes på.

Men jag sov.

Och när jag var hemma igen, vaknade jag utvilad. Ärendet var uträttat – med precision! Jag kastade min imaginära väckarklocka i väggen och återgick till den sega, slöa, trista, värkande vardagen. Småningom dör jag också.

Att gå i sömnen är ett underskattat existensmodus.

feb 08

Möten, virus och mänskor, del 1373

Jorden runt har jag aldrig rest.

Inte heller har jag besökt alla de forna kommunistländerna i Europa efter Sovjetunionens sönderfall.

Från mitt första besök i Paris har jag därför inget som helst minne av någon sentimentalt-litterär vandring längs kajerna. Latinkvarteren har lämnat mig oberörd. Upp på toppen av Eiffeltornet har jag inte inte vågat mig.

Men i Kaskö har jag varit mera än de flesta.

Jag har sett trollsländor en kväll i augusti på Vargberget. Och skulle någon vilja förhäva sig genom att berätta om den märkliga kvarnen vid Backfors, så: där har jag också varit. (Dessa två attraktioner hör Närpes till men till Kaskö är det inte lång väg från dem.)

Troligen redan förut, för så gammal är jag verkligen nu.

I Kaskö fanns en ny kyrka och en gammal samskola. Kyrkan är inte längre ny men skolan är fortfarande gammal. Så motsägelsefull är Tiden.

Ja, det är verkligen så länge sedan att där fanns en bank: KOP. I den bankens dörrar har jag smällt och det med faderligt godkännande. Ty jag satt i hans famn, han var direktör och jag var bara ny.

I Kaskö dog min farfar. Så ny var jag, att jag ingenting bevarat i minnet av honom. Också min farmor dog i Kaskö – jag minns begravningen.

Det var kallt och gatorna var tomma. Tre söner stod vid graven. En vände tillbaka och grät. Det var min far.

Sedan gick de alla sin väg. Ingen, ingen blev kvar – inte ens jag.

Men jag har varit i Kaskö!

feb 07

Möten, virus och mänskor, del 1372

Fredrik i det föregående heter något annat.

Det han berättade kan inte återges i enkelt referat, jag gjorde vad jag kunde. Det var brottstycken, de hängde ihop då han berättade, men hur de gjorde det kan jag inte minnas så långt efteråt – flera dagar har gått. (Och jag refererade så gott jag kan.)

Men på exakt samma plats hände en annan länk i kedjan, redan följande dag eller den därpå följande. Det är en tragisk sak och den involverar sjukdom och död och jag dröjer inte vid den. Men vi fick ett uppdrag på grund av den, vi skulle hjälpa till att hämta tunga möbler. Gratis och av hjälpsamhet.

Klockslag bestämdes, vi infann oss vänligen och hon tackade oss vänligt för vår vänlighet. Så fick hon ett samtal.

Där satt hon sedan i sin kontorsbur och pratade nonsens med en kollega i 24 minuter medan vi stod otåliga och väntade utanför!

Nonsens, nonsens pratade hon!

Om du hade hört på nyheterna i går kväll att man utfört ett sprängdåd där, hade det på sätt och vis varit vi.

Men nu bar vi bara snällt bort sakerna utan ett ord till protest förrän NU!

PS. Tror du att hon betalade ett penni till bensin åt honom som körde?

feb 06

Möten, virus och mänskor, del 1371

FREDRIK

Om jag själv mött Döden någon gång?

Ja, det har jag: han brukade sitta
med sin rollator utanför antikvariatet

under ett gammalt träd.

Det var ett märkligt träd! Där såg jag
en stor rovfågel en gång, en främmande och vild –
mitt i staden.

Men då hade Döden inte synts till
på några år. När man passerade honom
log han vänligt. Fredrik

hette han, det var Dödens namn. Fast

nästa gång vi möttes var han
en ung man som gick längs järnvägsspåret

och gick och gick och gick

och aldrig slutade han att gå. Egentligen

var han sin far
som berättade det för mig
och grät.

* * *

Den sista gången
som också var den första

var på ett sjukhus där alla patienter bar stora namn
där de vandrade fram och åter med vita dräkter i korridorerna.

De sade att de funnit mig

liggande på marken.

Inte heller den gången
kom ambulansen ända fram.
Om de nu bultar på dörren

hör jag det inte längre. Och sedan?

Hur gick det?
Var bor han?

Sedan såg jag Fredrik aldrig igen.

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg