Det var femton grader kallt på morgonen. Vid halvsjutiden stod en bil med tända lyktor och påslagen motor på parkeringsplatsen. En ung man i närheten hade putsat de isiga fönstren och pratat i en mobiltelefon.
– Jaså? sade jag.
Men där slutade redogörelsen. Min granne bara nickade bekräftande.
– Ja, sade han. Just så var det!
Efterhand framgick det att min granne hör till dem som vet mera än andra vet. Inte nog med episoden vid bilen; på andra sidan gatan hade lamporna i en bostad varit tända hela natten.
– Jaa… sade jag med en långsamt gryende insikt.
Min granne nickade bekräftande.
– Man måste vara vaksam! sade han. Det finns onda mänskor!
Till detta kunde jag instämma helhjärtat. Men vilket sammanhang hade det med bilen och lamporna?
– Om, sade grannen, om du ännu inte begriper det, så kommer du att märka!
Han sade det i en vänlig ton. Han var själv inte en av de onda. Han ville varna mig.
Tung är kunskapens börda.
Fast han verkade inte betungad, snarare smått uppiggad av vad han berättat.
– Och jag går aldrig till tvättstugan! upplyste han.