Camilla vid skiljevägen

Där var en man, och han öppnade tomatförpackningarna och började byta och plocka ut de bästa till sin.

Där var en expedit, han kom till platsen och förklarade att så fick man inte göra.

Då sade mannen: Jag kommer aldrig mera till denna butik.

Vem gjorde rätt? undrade Gertrud. Ingen, någondera eller båda?

Jag tror att svaret på denna fråga rymmer något mycket djupsinnigt. Men ännu måste jag bara låta det mogna.

Den frågan kunde Gertrud inte svara på och hon bad mig köra istället.

Det gjorde jag och vi kom efterhand till ett ställe som var belagt av gula blommor. Hon plockade några av de blå.

Vidare förfor hon på följande sätt: de blå blommorna satte hon i en liten vas, egentligen ett litet glas, med vatten. Detta för att de skulle bibehålla sin fräschör.

Sedan ställde hon glaset på ett bord.

Hade detta skett under franska eller någon annan revolution, hade kokarderna måhända omstörtat bordet, glaset hade krossats, vattnet runnit ut och blommorna förtrampats av tunga, grova skor, ackurat som Döden förfar med rosorna hos Dan Andersson.

Den andra bilen blev inte mycket skadad vid sammanstötningen, det var knappt att man såg en liten repa.

Den repan kunde lika väl ha gått och gällt för en smutsfläck!

Gertrud var nöjd med frågan till det svaret. Det var också jag.

Goethe, alltså. Han sade att folk ser saker och ting i förhållande till sig själva (fast på tyska) och därvid ofta begår skamliga misstag. Men: ”Ett vida svårare dagsverke pålägger sig de vilka, upptända av kunskapsdrift, strävar efter att observera naturens föremål sådana dessa är i sig själva och i deras förhållande sinsemellan.”

Nu är det ett faktum, att Gertrud trasslade in sig i en lång stjälk till en liten näckros. Det har, eller synes inte ha, något samband med den lilla sammanstötningen med bilen.

Den fråga vi frågade efter, vars svar är ”franska revolutionen”, är därför för den insiktsfulle tänkaren följande: Kunde Gertrud ha krockat med en näckros i stället?

Så Gertrud låg på rygg och flöt omkring bland näckrosorna i strandkanten, som Ofelia, men när vi skulle köra iväg backade hon in i en annan bil.

Det gjorde Shakespeare aldrig.

Den andra bilen var inte arg, inte alls arg, och hon ville inte ens höra på det öra med vilket hon lyssnade till Gertruds erbjudanden om skadestånd. Och frågan som tyngde mitt sinne var egentligen ett svar, ingen fråga, och lyder i korthet så: ”Franska revolutionen.”

På vilken fråga är detta ett svar? En ytlig läsare kan tänka sig exempelvis: Vad hände år 1789? Men 1789 hände också mycket annat och jag har inga ytliga läsare förutom dig. En förfader till Ofelia, jag menar Gertrud, föddes det året eller något av de närmast kringliggande. Vad är ”franska revolutionen” alltså svaret på?

Goethe

Nu strejkar den.

Sedan åkte vi vidare längs Hitåvägen. Den är lång och just där den går över motorvägen bytte [Miranda] plats med Gertrud och lät henne köra. Jag ville koncentrera mig på att glo. Det är sällsamma skiftningar i tallarnas stammar och barrverk vid denna tid på året.

Men innan vi startat igen, kom där en liftare. Det var den siste mohikanen och han fick naturligtvis åka med.

Han såg inte [Miranda] utan höll på att sätta sig på henne. Gertrud körde men d.s.m. satte sig bredvid mig i baksätet istället och jag närmast intervjuade honom ända till Immersby. Det var så många frågor jag väntat på att få besvarade. Det började egentligen när jag i 14-årsåldern kapsejsade med en kanot i Yuronsjön men blev räddad av några påpassliga jägare från mockasinstammen.

Utrymmet är begränsat men till läsarnas upplysning kan nämnas att han inte var den sista. Det finns ett livaktigt mohikansamfund sydost om Moskva, de utvandrade dit under Cromwells tid men förhållandena under ryska revolutionen gjorde att kontakterna bröts och de ryska mohikanerna glömdes bort. Nu ger de ut en egen tidning och har sändningstid i lokalradion.

Då han steg av vid Ingmans – han skulle sluta ett avtal om leveranser till mohikanernas höstfest i Glassgow – hade jag fått veta nästan allt utom svaret på en fråga som tyngde mitt sinne. Men det kanske kommer.

PS. Ingmans heter kanske Arla nuförtiden? Jag är noga med att alla uppgifter är korrekta.

Det är en synnerligen grannlaga uppgift att ta reda på om en person existerar eller inte (se 1539), detta gäller även kvinnor.

Jag kan tänka mig att jag själv skulle känna mig sårad om någon gammal bekant kom till mig och frågade om jag finns.

Hur skulle jag närma mig frågan med Gertrud? Ja, jag hade ju mitt enda fotografi av henne och där kastar hon en skugga. Borde det inte ha räckt till för mig? Rent teoretiskt: ja. Men ändå var jag osäker. Man vill ju inte ge förtroenden åt mänskor som inte existerar och inte heller vill man ta deras eventuella bekymmer på allvar och grubbla över deras lösning, ifall detta är helt överflödigt.

Det var nödvändigt att ta en omväg. Vi satt och pratade om kylskåp och blåklockor när jag sade: – Apropå, vem skulle du vara, ifall du var en romanfigur eller en kvinna i dikten?

Gertruds svar kom snabbt och bestämt: Ofelia!

Det var det jag hade på känn. Ofelias existens är det knappast någon som betvivlar. Tänk exempelvis på någon av era grannar! Hur ofta har ni hört dem omnämnas av andra? Nästan aldrig eller aldrig har jag t.ex. hört folk på stan tala om Ollonborrskan (Olgas ogifta faster). Men Ofelia ger legio med träffar på Google.

Så Gertruds svar skingrade alla mina tvivel. Härefter kommer jag att ta henne som riktig.

Ofelia betyder ’hjälp’ och hon antingen dränkte sig eller puttades i vattnet. Allt detta stämmer inte in på Gertrud men ändå alldeles tillräckligt mycket för mina behov.

Jag talade en gång med en tant och inom kort vart där flera tanter som blandade sig i vårt samtal. De förökade sig oupphörligen och många tanter har sagt sitt sedan detta möte.

Det förändrade mitt liv.

Den allra första tanten hade talat och sagt: Man skall tvätta händerna före man äter.

Låter trivialt men det var så det började!

Där jag bor finns en kommunaltant på heltid. Jag beställde tid och en helgfri torsdag gick jag dit. Kl. 10:15 hjälpte hon mig att komma i gång.

Ett papper med storleken A4 har en yta på 297×210 mm, det är 62 370 kvadratmillimeter och på en vägg av exempelvis tre gånger fem meter ryms 240 sådana ark.

Igår började jag med taket!

Väggarna är redan fulla med förhållningsregler. Man tänke blott på allt klister jag måst införskaffa. Från vilken affär? Vilket märke? Hur mycket? etc.

Vårt behov av regler är outsläckligt, evigt och noga avgränsat. Jag tror att livets sanna lycka kan sammanfattas mycket kort och enkelt. Den är de två bokstäverna ’s’ i måSte och i Skall, för alltid förenade i §.

Då jag vaknade på morgonen hade jag nämligen litet ont i ryggen, vilket jag annars sällan har.

Det berodde naturligtvis på dykningarna i Bockgrottan, snöskottningen hos tomten och andra ovana ansträngningar.

Men jag satte mig vid datorn och skrev ner de sanna redogörelserna i de föregående avsnitten. Därefter sparade jag det jag skrivit och instruerade datorn att publicera detta efter jämnt trettio år, den 2 september 2024. Då ansåg jag det vara dags att publicera innehållet i den skatt som sänktes i Pumpviken.

Det är en liten blå låda, stor som en skokartong ungefär. Invärtes är den klädd i vitt och i övrigt helt tom.

Där finns rum övernog för fantasi och drömmar. Ty den gången, för trettio år sedan, insåg jag redan som ung man att det skulle komma dagar när datorer och mobiltelefoner tog över vår vardag till den grad att något måste göras. Har ni sett elva zombier sitta i rad i skolbussen med telefonen i näven?

Fantasin kan ta skada, inbillningskraften få repor.

Någon måste dyka i Pumpviken, nu och genast.

Dessa händelser timade för över trettio år sedan men jag minns dem som, om nu inte igår, så i förrgår.

Från K-järnaffären i Åggelby införskaffade vi fyrtio (det kan ha varit femtio) meter plastslang med en diameter på 50 mm. Tomten lånade oss en gammal sprutkanna. [Miranda], som ju är en fabelvarelse, kunde utan besvär dyka i den vattenfyllda grottan och stanna nere länge.

Sedan vi fyllt slangen med vatten, lyckades det oss äntligen fram emot kvällen att få till stånd ett flöde med självtryck ner mot havet. Grottan blev tom och jag kunde följa [Miranda]. Hon log och lyste därmed upp de mörkvåta bergväggarna.

Det var uppenbart att schaktfolket utfört sitt arbete slarvigt. Några stora guldfyndigheter hade man inte gjort därför att där aldrig hade funnits sådana. Sagorna var bara sagor och vi utförde vårt prosaiska arbete grundligt och vardagligt.

Klockan var över tio på kvällen innan [Miranda] tröttnade i mungiporna och belysningen blev för svag för mig. Då hade vi emellertid tillräckligt med material – fjorton korgar fulla – för att sysselsätta oss i över tre decennier framöver. Vinschen lämnade vi kvar – strax nordväst om grottan, ifall någon besökare undrar över de förmultnade bräderna och repen – och tog den genaste vägen hem.

Ett uppehåll gjordes i Veikkola, därför att där finns särskilt många underliga mänskor att glo på. Men det var en parentes som berör min enda egentliga hobby vid sidan av det vetenskapliga arbetet. Jag var också så ivrig att ta itu med det, att jag glodde mindre än en timme, kanske bara tre kvart på bänken utanför Neste.

Igår var arbetet avslutat. Det överträffade alla förväntningar! Det allra värdefullaste packade vi in tillsammans med några billiga diamanter och sänkte i en förseglad behållare, märkt ”Aktas för stötar!”, i den djupaste delen av Pumpviken.

Redan såg jag nyfikna elever från den närbelägna folkhögskolan börja kasta ner embryon till nya sagor i mobiltelefoner och anteckningsblock. Tro dem inte! De var inte med. De såg naturligtvis glittret från stranden men de har absolut ingen aning om innehållet.

Men trettioårsjubiléet firade vi med en kopp kaffe i går. Då inträffade något märkligt!

– Det är en officiell skylt, sade jag till [Miranda]. De ä bar å åk. Kör på!

Litet konstigt verkade det ju men [Miranda] trodde mig och svängde in på den lilla avtagsvägen. Det var en officiell skylt.

Det var [Miranda] som körde, för jag hade stukat foten på Wiola Väinämöinens pergamentrulle. Denna väg var inte mindre märklig. För det blev plötsligt kallt. Mitt i sommarkvällen var vägen täckt med frost och snabbt, mycket snabbt, tornade höga drivor upp sig på bägge sidor.

Snart var vägen igensnöad, bilen fastnade. Men en ren med klingande bjällror råkade komma förbi, vi fångade in den med en lasso jag råkade ha i handskfacket. Den drog oss loss och vi kunde fortsätta.

Det var en återvändsväg. Där den slutade stod ett litet hus och små varelser med röda luvor pilade omkring. En skrockande gammal farbror med vitt helskägg undrade mysande vad vi hade där att göra, vid denna tid på året?

– Det var en officiell skylt, sade jag. Han var inte arg eller påstridig på något sätt men det kändes som om vi hamnat fel, som om vi var på alldeles fel plats, vid fel tidpunkt.

– Håhåhåhhåhåhåå, skrockade den gamle som tycktes finna det hela humoristiskt, vad stod det på den då?

– ”Körning till tomten tillåten”, sade [Miranda].