”He was an old man who fished alone in a skiff in the Gulf Stream and he had gone eighty-four days now without taking a fish.”
Så börjar Den gamle och havet. Jag är inte Hemingway men å andra sidan är den man jag berättar om inte heller någon fiskare.
Han var en gammal man som åkte buss allena i närheten av Helsingfors och det var nu tjugo år sedan han gjort det senast.
För mig berättade han att det var ett test. Han skulle åka för att hälsa på någon släkting och varför han inte nyttjat allmänna färdmedel under de gångna två decennierna berättade han inte.
Han var försedd med en biljett som skulle visas för en kortläsare, samtidigt som han angav över vilka zoner hans resa var ämnad. Detta begrep han ingenting av.
Chauffören var okunnig i båda de inhemska språken. Antagligen begrep han saken något bättre än den gamle men han lyckades inte förklara det. Inte heller lyckades han överföra kunskapen om hur många minuter sagda biljett var i kraft och kunde nyttjas.
I övrigt fanns där bara jag och jag visste inte heller något om den gamles destination och i vilken zon den var belägen.
Situationen löstes med sunt förnuft: hans test blev ett gratisåk. Han måste nog testa på nytt, sade han därför sedan vi stigit av, under realistiska förhållanden.
Få chaufförer är goda.
Ja, men saken gäller inte alls det jag berättat ovan. Utan mitt ärende idag är att beskärma mig över ny och onödig teknik.