Resan fortsätter.
Det här är en liten ort och det är tidig helgdagsmorgon. Men vem skriker? Det är en mager liten man med långt, svart hår – han ser ut som en indier.
I den ena handen håller han sin telefon. Med den andra gestikulerar han vilt. Den han talar med kan inte se hans gester men det fascinerande är att jag, trots att jag inget förstår av språket, förstår både vilken sinnesstämning han befinner sig i och vad han i stort sett vill framföra.
Bussen kommer och samtalet fortsätter. Vi byter till tåg. Vid spåren står tysta morgonresenärer men hans tjatter hörs långt ifrån. Det har pågått oavbrutet i 48 minuter, då jag stiger på ett annat tåg.
Men nu är hans röst betydligt mildare, långsammare. Hans gester är inte lika rymliga längre.
Med den fri handens ovansida kastar han allt det som varit bakom sin rygg. Det är indisk dialekt för ”glömt och förlåtet”.