«

»

jun 28

Möten, virus och mänskor, del 876

Jag skyndar mig vidare. Skyndar mig. Inte vet jag något om tidtabellerna men jag når verkligen nästa buss precis när den skall lämna perrongen. Jag slipper vänta två timmar på följande avgång.

Jag är också den sista som lämnar bussen – som skulle ha lämnat bussen. I stället företar jag en liten utfärd med den kvinnliga chauffören.

Strax före ändhållplatsen har järnvägsövergångens bommar stannat. Tåget har passerat men de lyfts bara halvvägs. Bussen kan inte passera.

Så vi ger oss ut på en rundtur i för oss båda okända trakter. Den stora bussen manövrerar hon fram längs smala vägar med idylliska hus. En gång, två gånger, är vägen inte längre framkomlig och hon måste backa och försöka på nytt. Visst, hon har en navigator, men den är märkvärdigt tyst om framkomligheten för bussar här.

Jag får agera spanare.

Till slut öppnar sig en gata jag känner igen – i änden på den finns ändhållplatsen.

Jag tror att det finns en film där vi hade gett oss iväg, struntat i alla skyldigheter och konventioner och tagit bussen till okända länder.

Men det var före den infernaliska övervakningens elektroniska tid. Och jag är inte säker på saken, jag ser aldrig på film.

Men hon, hon skulle göra sig i profil mot Gobiöknen när motorn börjat koka och rövarbandet hotfullt närmar sig i ett dammoln.