De har alla mobiltelefoner som de sitter och knaprar på! Varenda en!
Vagnen i lokaltåget är fullsatt och det är trångt. Då händer något som sällan inträffar. Bredvid mig sitter ett utsnitt av passagerarklientelet denna tryckande fredagskväll.
Det är en full finne, en irakier, en turk och en fjortonåring.
De är alla unga och de tvingas lägga apparaterna ifrån sig för den fulla finnens frågvishets skull.
– Talar du svenska? frågar jag honom och sedan får jag ägna mig åt att lyssna till de andras samtal.
Den f. f. tvingar alltså de andra att lägga dosorna ifrån sig. Han har en brännvinsflaska och han bjuder de två orientalerna att smaka. Efter en snabb tvekan tar irakiern emot den och för den till munnen.
– Det är bara vatten! säger den f. f. (Till hans fördel skall anföras att han inte bjuder fjortonåringen.)
Orientalerna tittar på varandra, ler och nickar. Det är faktiskt bara vatten!
Fjortonåringen är ytterst väluppfostrad, han har en klarblå blick och besvarar hövligt alla fyllefrågor. De gäller samtligas framtidsplaner. Vad skall ni bli? F.f. besvarar också själv sin egen fråga.
Det märkliga är att ingen av dem vill eller skall bli något alls. Det syns att de anstränger sig för att besvara frågan uppriktigt men de kommer verkligen inte på något som de verkligen är motiverade nog att eftersträva.
Mig frågar fyllefinnen inte. In vino veritas, spriten har kanske förlöst hans mänskokännedom och han inser att jag redan blivit den jag i någon mening var avsedd att bli.
Tåget brukar inte vara försenat men nu är det det. Fyra minuter.