När dagarna blir enahanda och gräshoppan släpar sig fram, för jag stundom nattbok. Även om drömmarna är disparata och kalejdoskopiska, bjuder deras innehåll i alla fall mera av intresse än ett ”D:o” under varje datum.
”Journal intime” heter dagboken på franska men jag stryker det intima. En kort anteckning vid uppvaknandet ger vid handen att jag upplevt bl.a. följande under de sju första decembernätterna:
– Jag talar med en ishockeyspelare som räknar sekunderna tills han får hoppa ut ur utvisningsbåset.
– Sonja är liten och jag går med henne och köper en Kalle Anka-serietidning till julklapp.
– Jag har en bestämd tid att passa med någon tjänsteperson vid Åbo Akademi men vad sammanträffandet gäller vet jag inte.
– En av mina två bästa vänner i skolan visar sig ha finska som modersmål. Om den andre får jag veta att han lärt sig behärska finska fullständigt. (Ingetdera stämmer.)
– På en litet högre klass finner jag det märkligt att flickan som sitter snett bakom mig till vänster är helt obekant och att jag aldrig har talat ett enda ord med henne. Bara för att nu visa att jag noterat hennes existens säger jag att jag hoppas att pulpeten inte är i vägen då hon går förbi. Hon liknar inte någon och hennes utseende kan jag inte beskriva.
Många betraktar drömmarna som ett obestämt brus i en vilande hjärna. Andra ser förborgade hemligheter uppenbaras i dem. Men även om jag inte tror att jag spår framtiden om nätterna kan jag inte heller finna drömmarna mera meningslösa än våra vakna förehavanden.
Vissa grundteman finns där också – återvändandet till barna- och ungdomsåren, samt upplevelser som har att göra med väntan och förväntan. Och det mesta är sedan omstuvningar av verkliga händelser under dagen.