Men vinterdäck eller ej, det finns ingen rationell förklaring till att jag klarat mig med livet i behåll.
Jag är alltså lagligt beringad när jag styr mot butiken. Den öppnar klockan 6:00. På den korta vägen kommer ett häftigt snöfall. En minut före eller två, då jag svänger in på parkeringsfältet.
Det var omöjligt att se de högt belägna bommarna och de öppnades automatiskt några sekunder senare. Men en bil skall ha några bucklor på taket, det vittnar bara om livserfarenhet. Ingen kom till skada. Ingen såg det ens! Ingen vet någonting om hela saken och jag litar på läsarens återhållsamhet.
Så Konditoriet (del 745). Bilen lämnade jag på en parkeringsplats i närheten och nu styr jag mot den andra utfarten. Ett stort fordon backar mödosamt in just då, där är en stoppskylt vid utfarten, jag stannar, viftas vidare ut på den okända gatan, svänger till vänster och fortsätter.
Där nalkas plötsligt ett aggressivt koppel bilar mot mig på bred front. Gatan är enkelriktad! Det var omöjligt att se den skymda skylten.
Jag räddar mig upp på trottoaren. Nu har jag två icke-självförvållade faromoment till godo, tänker jag på vägen hem. Dock håller jag exakt den påbjudna hastighetsbegränsningen, det bekräftar en ljustavla vid sidan av vägen.
Ändå måste bilen bakom mig förbi! Trots en motkommande lastbil!
Han klarade sig. Vi klarade oss.
Och jag tänker på de många, många kilometer och år jag avverkat sedan konstapel Winter överlämnade mitt färska körkort.
En rationell förklaring till att jag kan skriva detta, ges ej.