Jag antar att givmildheten minskar när olyckorna är självförvållade.
Haiti har haft sina naturkatastrofer men de har också ställt till en inrikespolitisk oreda. Pengar till Afghanistan? Ja, till vem går de pengarna och till vilka ändamål?
Sedan har vi också problemet med Röda Korset självt. Sedan Pär Stenbäcks höga och omskrivna löne- eller arvodeskrav har hans girighet varit ett återkommande tema i folks kritiska kommentarer. Nej, de ger hellre till en organisation där hela summan eller åtminstone största delen når de behövande. De vill inte göra de redan välbesuttna ännu rikare, därtill på de nödställdas bekostnad.
Och nu har, med rätta, till kritiken kommit Röda Korsets diskriminering av landets egna invånare. Man säljer prylar i butikerna och man gör reklam för sig enbart på finska, i provokativ nonchalans av den svenskspråkiga befolkningen.
Så märker jag också att de spontana småpengarna minskat i antal. Några ideologiskt fasta givare kommer med sin årliga sedel men de glada barnmynten med pedagogiska föräldrar i släptåg uteblev i år.
Och så blev en bössa stulen i den andra butiken! Det var första gången.
Lägg därtill att kortbetalningarna slagit genom och att särskilt de som har pengar inte har pengar i sedlar och mynt.
Farväl, Röda Korset.
Men om man frågar, kommer jag förstås igen. Dock med allt mindre tro på saken, på just denna sak. Envist klänger den sig fast i mitt minne på en liten, liten pinne.