Det är över en vecka sedan nu, jag mötte en gammal bekant. Mannen vid butiken. Han frös.
Hans tobak är slut.
Hans pengar är slut.
Hans hälsa är inte den bästa, det syns. Och han bekräftar min diagnos med att berätta om en del av sina krämpor, när jag nu envisas. Och frågar.
Vad är en filosof? Det är en vän av visdom. Han har inga akademiska grader eller någon utbildning värd att nämna. Och han blev förtidspensionerad från det kroppsarbete han skötte.
Men han har en vid blick på mänskorna som kryllar kring butiken. Hans kommentarer är aldrig, aldrig bittra.
Men mest förundrar mig hans avskedsreplik ändå, när jag måste gå.
Han är bekymrad för min hälsa! Äter jag rätt, rör jag mig tillräckligt, sover jag bra?
Ibland nästan gråter man. Sedan gick jag in för att stå två timmar med bössa för Afghanistan och Haiti bland shoppingkärrorna.