Ibland när jag stryker runt hörnet, står han där.
Det är ett skarpt hörn så sammanträffandet är oförmodat. Men han står där med sina godmodiga händer på ryggen och ler vänligt, så redan andra gången sade jag ”goddag” eller ”godkväll” eller något liknande.
Det bekom honom inte. Han såg vänligt på mig men yttrade inte ett ord till svar och rörde inte en min som skulle ha inneburit att han uppfattat min hälsning. Var han döv, såg han ju i alla fall att jag sade något.
Och nu har jag vant mig vid det. Han bara bligar. Men hemkommen hade jag ett intressant samtal med väggen.
Vi småpratade om allt möjligt som nu kan vara på tapeten vid ett sådant tillfälle, inga märkliga saker. Väggen sade ingenting men motsade mig inte heller. Och det jag uppskattar hos den i motsats till min okände och tystlåtne vän, är dess resning och rakryggade hållning.