«

»

sep 19

Möten, virus och mänskor, del 682

Den första gången jag lade märke till det var när jag av en händelse rattat in på en rikssvensk radiokanal.

Det var ett samtalsprogram och kvinnan (jag vägrar att ta ordet ’tjej’ i min finlandssvenska mun ens i skrift) som ringde sade ungefär som så:

– Naej, jag har ju alltid varit intresserad av krukväxter.

Hon, en okänd tant från landet, förutsatte alltså att samtliga radiolyssnare var förtrogna med hennes botaniska preferenser?

Hon menade det inte så. För henne var ordet ’ju’ ingen anspelning på ett känt sakförhållande utan enbart ett utfyllnadsord av något slag.

Den andra märkligheten var att hon oemotsagd och oprovocerad inledde sina meningar med ”nej”.

Den senare tendensen är allmän i Sverige, det fick jag bekräftelse på under det senaste nordamerikanska presidentvalet. Sveriges Radios eller var det TV:s korrespondent besvarade alla de hemmavarande redaktörernas frågor med samma inledningsord. Ungefär så:

– Hurdan är stämningen i Washington just nu?
– Nae, det är ju lugnt på gatorna.
– Och hur är röstningsvädret där?
– Nae, solen lyser ju och det är vackert väder.
– Har du talat med några röstare?
– Nae, jag träffade ju en man som sade att han skall rösta på…

Som lyssnare kände jag mig som en bryskt avvisad tidsresenär.

Nej, jag menar ju att det lät som om de trodde att jag redan visste svaret och som om de allra helst inte alls skulle vilja komma fram med det.