Vid kaffebordet berättar den gamla om en s.k. ”kändis” som bott i grannhuset.
– Hon dog i en sjukdomsattack när hon var ute och motionerade. Det var där borta, hon brukade springa upp mot skogen…
– Mamma! säger dottern, vänligt men bestämt. Det var i Norge hon dog på sin motionsrunda.
– Jo, säger modern, snopen men utan lust att framhärda. Så var det…
Hon ser bara litet förvånad ut när hon återkallar det riktiga minnet.
Liknande incidenter återkommer och den gamla medger varje gång ödmjukt att den yngre generationens version är den riktiga.
Vad gör man när man blivit mycket gammal, när man sett och hört mycket och har mycket att berätta – men när alla detaljer inte vill låta sig fästas vid rätt plats och rätt tidpunkt? Inte vill man ju medvetet fara med osanning. Och litet genant är det nog när åhörarna genast måste tillrättavisa en – även om man själv bett dem göra det.
Jag säger inget men i mitt stilla sinne har jag faktiskt ett råd att ge.
Skriv en blogg!