Det var kommunval i republiken.
Vid min framskridna ålder har en trogen röstare redan hunnit utöva det som kallas en medborgerlig plikt (det är ingen plikt eller skyldighet, rösträtten bör också innefatta rätten att låta bli) ett överraskande stort antal gånger.
Då jag troget röstat i samtliga val av president eller elektor, riksdag eller kommunfullmäktige samt i de folkomröstningar där jag varit berättigad till detta har jag faktiskt hunnit – ja, läsaren kan räkna själv. Förr upplöstes riksdagen också oftare före mandatperiodens utgång med nyval som följd.
I söndags var jag tidigt ute. Några minuter före nio var vi redan tre personer som väntade utanför dörren. Den öppnades punktligt men sedan vidtog de tekniska problemen och röstningen kunde komma igång först omkring tjugo minuter över.
Några gånger har jag röstat på mig själv, vilket nu medges. En gång under studietiden har jag suttit med och övervakat röstningen mot ett litet arvode.
Det förvånande är att många medborgare åtminstone den gången gjorde sig besväret att ta sig till röstningslokalen för att pryda röstsedeln med en meningslös anteckning. Kalle Anka fick röster, Kekkonen likaså, i kommunalvalet den gången. Obscena kommentarer och teckningar förekom också. Jäktade funktionärer lade dessa röstsedlar åt sidan vid räkningen och protesten eller skämtet blev verkningslöst.
Sådana ting – det tekniska dröjsmålet, de förkastade rösterna – inger förtroende. I en diktatur förekommer de knappast.
+++