Det var eldsvåda i huset. Brandbilar, åskådare, nu kvarstår av svart rök färgade ytterväggar kring det krossade fönstret.
Vad orsakade den – vems var skulden?
Det var församlingens adjunkt som får mig att tänka i de banorna. Vi bodde i ett gammalt hus i den lilla staden, mina föräldrar var bortresta, kvar var min syster och jag. Plötsligt kom det rök från en skrubb och vi såg att där brann med öppen låga.
Brandkåren kom, förståsigpåare samlades i gathörnet, snart var allt släckt. För säkerhets skull bars papper och pärmar upp på vinden. Branden hade startats av en kortslutning i gamla elledningar. Mina föräldrar var på väg hem och en bekant åkte ut för att möta dem på vägen och varsko dem om synen som skulle möta dem.
Men så kom pastorn.
Han ville trösta och lugna oss. ”Det är absolut inte ditt fel”, sade han, ”du har ingen skuld i det som hände.”
Han betonade det så eftertryckligt att jag allt sedan dess inte kunnat befria mig från misstanken att det trots allt var jag som genom någon oförsiktighet orsakat branden (ja, det hände att vi smakade på cigarretter när föräldrarna var borta).
Sensmoral: Trösta lagom!