Dessa texter handlar ibland om möten som inte blir av.
Igår fick jag ett textmeddelande: morgondagen är fri och ledig, kan vi nu mötas för den angelägna diskussionen? Och vi kom överens om en plats i huvudstadsregionen vid ett bestämt klockslag.
Besser eine Stunde zu früh als eine Minute zu spät. Jag hade rätt lång väg till denna obekanta trakt och fick fråga mig fram. Ändå var jag där nästan en timme före utsatt tid på ett café.
Medan jag väntar, kommer ett nytt meddelande: kan vi skjuta upp det med en timme? Ja, svarar jag. Jag väntar.
När en timme nästan gått kommer det tredje meddelandet: tyvärr går det inte alls idag därför att bla, bla, bla.
Och: inte har du väl åkt den långa vägen bara för denna sak? (Det tillägget hade gärna fått utebli.)
Så jag vände hemåt i höstregn. Men jag harmas inte för att sådant händer när jag rör mig på tjänstens vägnar – min arbetsgivare kräver nämligen inget resultatansvar av sina underlydande, bara trohet.
Troheten var det jag tänkte på. Hon som skulle träffa mig på cafét klockan Då, henne kommer jag sannolikt att möta igen och vi kan då diskutera angelägenheten. Och hur viktig och avgörande den diskussionen blir, det har jag inte heller något ansvar för.
Men det finns en annan som inför Gud och mänskor svurit på att aldrig svika mig: hon som hatar. Hon inte bara bröt sin ed utan hon använde dessutom andra medel för att göra sitt brott så ohyggligt som möjligt. Hon blev själv borta och hon fördrev mina allra närmaste från min sida.
Alla andra svek förbleknar för den som nu på bästa vis försöker fördriva den tid som är kvar, lång eller kort, likgiltigt vilket: livet tar ändå barmhärtigt nog slut en gång.