Det är hundra kilometer hemifrån och först känner jag inte igen honom som saktar in bilen bredvid mig och vevar… öppnar bilfönstret.
Så är det inte bara avståndet som är långt utan också den tid som förflutit: det var trettio år sedan vi sågs i betydelsen att befinna oss på samma plats vid samma tid. Genom ansiktsbokens porträtt kunde jag dock rätt snabbt känna igen hans nuvarande anletsdrag.
Det jag tänker på är hur mycket som förmedlades i vårt korta samtal som inte kan förmedlas över nätet. ””Vännerna” där vet man inte var man har och vänskapen med många av dem kan vara mycket sökt eller ansträngd. För att inte tala om att man kanske inte ens skulle känna igen dem vid ett möte.
Och så förblir man ofta osäker på vänskapens verkliga halt.
Det är bara hatet som inte lämnar en i tvivelsmål. En närståendes isande tystnad och hennes vetskap om hur plågsam den är för en medmänska kan inte tolkas som annat än ett vidrigt hat.
Nu pratade vi glatt och otvunget den korta stund som gavs oss.