Detta veckoslut utkämpas landskampen i friidrott mellan Finland och Sverige.
En gång var jag vikarie i ett högstadium. Långt bak i klassen satt en långbent flicka, som föreföll föga intresserad av mitt ämne. Idrotten var intressantare och hon kom att nå den finländska toppen i sin gren.
Men det var inte hon utan hennes dotter som stod för en av de positiva finländska överraskningarna i helgens landskamp…
Generna skall vara de rätta men intresse och rätt vägledning måste också finnas. Och där har tränarna stor betydelse – i detta fall en av mina kolleger, skolans idrottslärare, själv en habil utövare av samma gren.
När jag själv var i samma ålder som den förstnämnda flickan och gick i en annan skola, i en annan del av landet, hade vi en lärarvikarie som inte var många år äldre än vi själva. Han kom också att klara sig bra i den inhemska konkurrensen i sin gren men en av hans adepter blev ännu bättre.
Jag nämner inga namn, jag har inte för avsikt att skriva om idrotten utan jag bara tänker på de mina. De kom tyvärr att få lärare som motarbetade de värden och ideal jag ville överföra, med katastrofala följder för familjen. Mycket kan misslyckade lärare förstöra, särskilt om de samverkar med en hatisk förälder.
Ändå kunde något ännu repareras om hatet lade ner sina vapen.