– Hur kommer jag dit? undrade jag.
– Excuse me, sade hon. Jag spikar varken svenska eller finska.
Hon rökte och alla hennes fingernaglar var ljust gröna. Men hon var vänlig och hjälpsam och visade mig med hjälp av en elektronisk dosa hur jag skulle gå.
Och hennes modersmål, då?
Hon blev mycket besvärad. Jag tyckte naglarna skiftade i rött men det kan bero på att solen gick i moln just då.
– Ry… sade hon… ryska. It’s complicated…
– Nå int heller, not at all, sade jag. Jag tycker att man borde stöda Ryssland mera än Ukraina i dessa tider. Politiken växlar snabbt men (på ryska:) aldrig skall min kärlek till Ryssland och det ryska svalna! (Jag tror jag fick till det korrekt.)
– Spassiba, sade hon, och så kom hennes buss. Jag hade ingen biljett.
Jag vandrade vidare.