V.
Om man sport en pojke på fem eller sex år om stadens näringsliv, hade han måhända meddelat följande.
Esplanaden heter den långa gatan som delar staden på mitten på längden. Parallellt med den löper järnvägen. Hans hem låg vid Esplanaden och järnvägen bara några hundra meter längre bort. De ständiga tågen och långtradarna med nya bilar imponerade.
Men vart försvann tågen? De löpte in till stationen och vidare till hamnen. Var uppbevarades de sedan? Inte hade ju järnvägen någon krökning eller ögla som tillät dem att vända åter och Hangö ligger på en udde.
Begreppet ’vändskiva’ hade ännu inte fått fotfäste i hans unga sinne.
Det fanns också en verkstad i närheten. Där stod det MANGEL – MANKELI på en skylt på väggen och dit förde hans mor mangelvaror en gång och han fick följa med. Man tryckte på en knapp och den stora och bullriga maskinen satte i gång med stora kavlar av trä. Längre bort stod en man och svetsade. På den lågan fick man inte titta, sade modern. Lydigt vände han bort blicken.
Det fanns också en kexfabrik som även tillverkade makaroner. Det berättades att där fanns vana makaronborrare men han var inte säker på om det stämde. (Farbror E. skämtade alltid.)
Så fanns där en obestämd butik vid änden av den långa bron som förde alla slag av kolonialvaror. Och på Esplanaden hade både hr L. och fru M. butik i närheten, varsin liten. Hr L. var också ibland med på sammankomsterna på skolan – kanske satt han även i direktionen?
Ett stycke mot grannstaden finns ett motell och där åt han en gång glass ur en liten glasskål tillsammans med sin far och en japansk studerande som blandade på bokstäverna ’l’ och ’r’.
Men strängt taget hör detta sistnämnda inte till en översikt över stadens näringsliv i snäv bemärkelse.