I går firade vi De dummas dag. Det blev en kopp kaffe på servicestationen med fr X.
De dumma är en eftersatt grupp i vårt samhälle. Under historisk tid har en viss andel av befolkningen alltid varit enfaldigare än medeltalet men denna minoritets intressen och behov har inte lyfts fram.
Dagen är en flaggdag, vilket den blev redan på 1930-talet. Pga slarv av en praktikant på statskontoret var den bortglömd i flera decennier men glädjande nog har traditionen upptagits.
Datumet, den 17 maj, gör att dagen sammanfaller med ett grannlands nationaldag men detta är koincidentiellt (en slump). Vi hissar flaggan, den med ett blått kors på, med självrespekt och utan sidoblickar, som dumma finländare i ett fritt land i EU.
Dagen firas inte med tanke på dem som av en eller annan yttre eller inre orsak är mentalt handikappade utan den är helt enkelt en högtidsdag för de män och kvinnor (exakt lika stor procentandel!) som alltid och genomgående har otur när de skall till att tänka.
Det är ett väl känt faktum, som bekräftas av omfattande studier med självskattningar, att över nittio procent av finländarna har en intelligenskvot som är högre än genomsnittsmedborgarens. DDD-firandet har därför sällan väckt stor entusiasm och anslutning men litet är väl också vackert så.
Mottot för årets firande har getts oss av Grönköpingsskalden A:lfr-d V:stl-nd:
Ja, fram ock du som fått till börda
en andligt sett mer blygsam del,
och vet att även du skall skörda
vad rätt du tänkt fast det var fel.