Kom att samtala om förfinskningen med tre bekanta: Ole Varovainen, Kauko Kiito och Elin Tarvike.
Oles mor talade finska och fadern svenska. Han uttrycker sig lika dåligt på båda språken men blandar åtminstone inte ihop dem.
Det gör inte heller Kauko men han är dålig på finska. Det betyder föga här i världen eftersom han ändå alltid lyckas göra sig förstådd.
Elin åter flyter så på bägge att hon inte ens märker när och om hon växlar över. Till hennes försvar må dock sägas att hon nogsamt undviker alla kontaminasammanblandningar. Hellre än att i bildat sällskap anföra ett finskt ord för en aktuell företeelse, tystnar hon och frågar försynt efter den korrekta översättningen till svenska.
Alla tre har noterat Finlands nya negerproblem även om Ole hävdar att det inte gör ingenting. Staten struntar, kommunen ignorerar, andra myndigheter kan inte ens.
I denna situation vore det naturliga att fly och flytta. Men vart? Det finns inte längre något land på jorden där man kan svenska.
Vi överväger därför Norge och Kaliningrad. Till sist måste man ju ändå en gång härifrån.
– – –
PS. Namnen är fingerade.